Wow, när man tror att Adam Sandler inte nått botten än så överträffar han sig själv i uselhet. ”Grownups” var en av fjolårets sämsta filmer men liknar ett mästerverk i jämförelse med ”Min låtsasfru”, en orgie i skämt som inte är roliga.

Stanley Kubricks blick mot framtiden kanske inte stämde överens med verkligheten, men den iskalla perfektionen och bländande tekniken är fortfarande imponerande i en film vars huvudskurk snarare kan bli aktuell 2111 än 2001.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” bjuder på ungefär lika mycket angelägen dramatik som en strut med sockervadd. Det innerliga och varma tilltalet överspelas till gränsen för vad som är uthärdligt, även om det bestående intrycket är att det hela är uppriktigt gjort; uppriktigt supermysigt.

Skaparna av hyllade dokumentären ”Hästmannen” är tillbaka med en ny färgstark skildring av egensinniga kufar på landsbygden. De gamla systrarna som lever för och med sina kor är minnesvärda människor men deras historia saknar dramatiska vändpunkter.

Redan trailern grusade förhoppningen om att detta skulle bli en intelligent och rolig filmatisering av den välkända romanen ”Gullivers resor” – tänk, vilka förutsättningar! För den sakens skull behöver man ju inte besudla den, fast så tänkte inte regissören Rob Letterman eller Jack Black. Varning utfärdas till alla som inte är direkt medicinskt beroende av den senare.

Producenten James Cameron fläskar stolt på med vattendränkt action och 3D-effekter i det här påkostade grottäventyret men faktum är att en stark känsla av déjà vu ligger som en tät dimma över hela produktionen.

I jämförelse med andra mästarregissörer som slog igenom stort på 70-talet så lyckas Martin Scorsese fortfarande leverera. Men jämför man hans nya verk med klassiker som ”Maffiabröder” ligger dem i lä. Det här är brutal, hårdkokt gangsterfilm av bästa sorten.

Coenbröderna regisserar Jeff Bridges i en Westernfilm. Detta är en oerhört vacker mening. Resultatet blir inte en ny ”Fargo” eller ”No Country For Old Men”, men väl en stundtals skamlöst underhållande kärleksförklaring till en genre vars senaste årtionde inte har varit det bästa.

Trots att hantverket stundtals är väldigt väl utfört och att det finns några riktigt fina skådespelarinsatser så känns ”Livet efter detta” alltför ofta krystad och konstlad.

Det är fåtal människor som är sådär levnadsglada, bekymmersfria och barnsligt naiva att man nästan blir irriterade på dem. Thierry Guetta, huvudpersonen i ”Exit Through the Gift Shop” är sådan och det bästa är att han är på riktigt!

Feministfilm i all ära men genren brittisk arbetarklasskomedi är svår att värja sig mot och kombinationen förstklassiga skådespelare och en intressant, (tyvärr) fortfarande aktuell historia gör ”Flickorna i Dagenham” till ett starkt och charmigt lyckopiller.

Efter en rad floppar och pinsam reklamfilm för Schweppes så är Nicole Kidman äntligen tillbaka på topp. I ”Rabbit Hole” bevisar hon sig återigen som en av Hollywoods bästa skådespelerskor och med ett mer spännande manus hade det här kunnat bli ett mästerverk.

Brittiske Stephen Frears, som nästan alltid levererar, gör det igen. Den här gången blir det kärleksintriger på landsbygden som flirtar vilt med springa-i-dörrar-farser och såpor – fast med hjärna.

Äntligen en trovärdig film om kärlek. Om det underbara med att bli förälskad och det hemska med att förlora känslorna. ”Blue Valentine” tar i så det gör ont och det svider ordentligt.

Är man insatt i USA:s politik och finansvärld är den här ett måste. Är man demokrat som gillar att bli förbannad kan den också locka men trots befriande humor är det mycket snack och många namn att hålla reda på.