Tribeca 2011 – Will Ferrell är så otroligt ofta type-castad, men i ”Stranger Than Fiction” visade det sig att det går alldeles utmärkt att ta honom på allvar på vita duken. I ”Everything Must Go” tar han ett steg till och spelar – övertygande – en riktigt tragisk karaktär.

Elva år efter premiären kan man konstatera att Ridley Scotts episka muskelbygge fortfarande med råge håller som bred filmunderhållning. Mycket vilja och en hel del själ samsas med spektakulära stridscener och idealtypisk romarjargong i en väl lång med ofta oerhört underhållande blockbuster. Det är också fint att se Joaquin Phoenix briljera utan bipolärt skägg och fejkade rapkarriärsambitioner.

Tribeca 2011 – Med många udda inslag och grepp är ”Jesus Henry Christ” en komedi som balanserar mellan det geniala och det alltför absurda.

Tribeca 2011 – Jag har länge fascinerats av filmer som ger en viss karaktär hjälterollen och övertygar publiken om att “heja på” honom trots att alla handlingar talar för motsatsen – och vi pratar inte om coola skurkar á la ”Oceans Eleven”, utan riktigt obehagliga typer.

Den här udda, thailändska filmen har redan hyllats och vunnit Guldpalmen i Cannes. Frågan är om hyllarna möjligtvis fokuserat sig på filmen stilistiska yttre och kanske inte riktigt förstått dess ganska svårsmälta budskap. För även om filmen är stämningsfull, vacker och innehåller en hel del intressant filosofi så blir det också långdraget, pretentiöst och efter ett tag långtråkigt.

Det finns smal film, och det finns tunn film. Det här grekiska spektaklet är så pretentiöst och övertydligt provokationssökande att man baxnar. Tröttsamma karaktärer i tröttsamma scener med tröttsamma metaforer. Efter en sådan här film behövs första, bästa lättsmälta Hollywood-komedi – eller en adrenalininjektion.

”Between Two Fires” är en stark och obehaglig film om en kvinnas livsöde och svensk asylpolitik. Den hamnar i några fallgropar, men kan förhoppningsvis leda till diskussion om asylregler, byråkrati, ansvar och ondska.

Romantiska komedier är en allt mer bespottad genre, mycket p.g.a. hjärndöda Hollywood-rullar. Därför är det extra uppiggande med en fransk, liten pärla som kanske inte undviker alla de värsta klyschorna men har charm och skinn på näsan nog för att underhålla i nästan två timmar.

Superhjältetrenden fortsätter och nu har man tagit sig an åskguden Tor och hans jämlikar i ännu en nedräkningsfilm inför sammanslagningen ”The Avengers”. Det är en klassisk serietidningsrulle med storslagna effekter, utstuderade monster, lite humor och en lagom söt kärlekshistoria – varken sämre eller bättre än andra filmer av sin sort.

Idén som ”Limitless” leker med är intressant och filmen bjuder på en hel del spänning och schyssta stilgrepp. Mot slutet känns det dock som om den hade tjänat på att gå mer på djupet med sitt budskap.

Tribeca 2011 – ”Blackthorn” är hederlig gammal western som tar sig an en av erans favoritkaraktärer, Butch Cassidy med värme, coola-killen-humor och tuffa pistolfighter i vackra miljöer.

Om ”Skyline” vore en människa, vore denne halt. Okej, kanske lite mer än så, enbent eller till och med förlamad i halva sidan. Poängen är att filmen inte är utan poäng, den har bra idéer, men alltför ofta kommer det något skit i vägen. Ibland är det de som står för de bra idéerna som själva ställer till det.

Stundtals gripande, trovärdig och vackert filmad, ”Miral” är en ambitiös och allvarlig skildring av ett angeläget ämne. I den sista satsen ligger i kombination med längden också orsaken till att helhetsintrycket blir mer ljummet än väntat; inför denna nyttiga fyrarättersmiddag bör man inte bara vara sugen på lunch.

Tribeca 2011 – ”Janie Jones” är en söt pappa-dotter-berättelse med många fina stunder, men som tappar lite på karaktärer som inte känns helt övertygande.

Tyska Tom Tykwer återvänder efter ”The International” till hemlandet för en skruvad men finstämd sexkomedi lyckligtvis befriad från de vanligtvis unkna könsrollerna. Däremot känns vissa metaforer lite övertydliga och upplösningen väl simpel.

För de unga som spänt väntar på fortsättningen till Arthurs äventyr kan det här spektaklet säkert tillfredställa en del fans. Annars är det samma gamla visa med specialeffekter, onda skurkar, söta animerade figurer, magiska grunkor och mer specialeffekter.

Det finns två sätt att göra en lyckad film om utomjordingar som invaderar världen: med seriösa avsikter kombinerat med finess och humor, eller med adrenalin och stora effekter. Tyvärr finns inget av det att hitta i ”Battle Los Angeles” som mest liknar ett hjärndött datorspel där det slås något slags rekord i antal klyschor redan första kvarten.