Efter 30 år återupplivas en institution inom svensk film – Åsa-Nisse. Här har det storsatsats, det märks både i rollistan och i bild, men håller det hela vägen hem för den småländske uppfinnaren i Knohult?

Från asiatiska breddgrader serverar den kinesiske regissören Wang Xiaoshuai allvarsamt familjedrama med den klassiska fadersfiguren i centrum. Om än symboltungt är det svalt framfört, välspelat och en helhet som känns magnifikt komponerad.

En film som har allt, om man med ”allt” menar inställsam slapstick, 50-talsaktiga kvinnoporträtt och situationskomik utan särskilt mycket komik. Menar man inte det så bör man söka sig någon annanstans. Å andra sidan: Patrick ”Bobby Ewing” Duffy från ”Dallas” gör ett minimalt inhopp!

Stellan Skarsgård må vara ett stabilt birollsnamn i Hollywood men det är hemma i Norden han gör sina bästa roller. Här fullkomligt dryper han av ondska som föreståndare på en ungdomsanstalt men riskerar att spelas ut av sina likvärdigt imponerande, unga motspelare.

Filmer om karriärkvinnor är inte alltför vanliga och när de är så tama som ”Morning Glory” förstår man varför. Vad som hade kunnat bli en fräsch TV-satir eller harmlös romantisk komedi blir mest ett oförsvarligt slarvigt slöseri med talang och resurser.

Skakigt handfilmade mockumentärer om faror som lurar i mörkret är en om något urmjölkad genre men trots det känns den här norska, unika filmen om jakt på jättetroll både fräsch, kul och spännande. Och det är inga ”Shrek”-troll vi snackar om…

Att göra en dokumentär om ett i ärlighetens namn lite torrt ämne som operasångaren Jussi Björling med sådan charm och humor som denna förtjänar sin cred. Det blir en musikhistorielektion med hög mysfaktor men inte mycket mer än så.

Suveräna trion Colin Firth, Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter har förmågan att välja bra roller i smalare filmer och mer lättglömda i större Hollywoodproduktioner. Här får de briljera i Englands senaste Oscarexport som galant kombinerar gripande drama och roande komedi.

Svensk krigsfilm är en ovanlig om ens existerande genre och svensk action som duger till annat än att skratta åt är heller inget man skäms bort med. Den här kombinationen av de båda är ett förvånansvärt gott hantverk där dramat och spänningen effektivt löser av varandra.

När man ser en film som ”Avatar” kan man glädjas åt den nya, moderna filmtekniken. När man ser ”Yogi Björn” skäms man över hur vissa filmskapare gång på gång dödar klassiska barndomsfavoriter. Yogi var kanske inte någon fantastisk tecknad figur från Hanna-Barbera-stallet men i jämförelse med den här rullen var dem kortfilmerna mästerverk.

Secretariat var en legendarisk galopphäst som med sin obrutna segersvit är djupt förankrad i stora delar av det amerikanska populärkulturella medvetandet. För oss svenskar erbjuder ”Berättelsen om Secretariat” en relativ ovanlig inblick i hästsportvärlden, till det höga priset av utslitna schabloner, stereotypa karaktärer och barnslig sentimentalitet. Av manusförfattaren till ”Pearl Harbor”, no less.

Dansscenerna och miljöerna är sexiga så det förslår. Tyvärr är fokus riktat på Christina Aguileras fnittriga fjortisbrud och en kärlekshistoria som faller platt.

Mycket mer filmklassiker än Martin Scorseses “Taxi Driver” från 1976 blir det inte. Robert De Niros ideologilöse och kroniskt ensamme psykopat har också styrkan att, trots sin periodbundna kontext, säga något om vilken modern tidsepok som helst: En större stad kommer alltid att föda en Travis Bickle.

Om man förväntar sig ännu en spionthriller i stil med Brian De Palmas föregångare när man ser ”Mission: Impossible II” kan man få problem. Ethan Hunt och hans omöjliga uppdrag är tillbaka, men nu är det John Woo som styr och ställer, något som märks ganska väl. ”Mission: Impossible II” är en film man måste ta med en nypa salt.

Vad händer när Seth Rogens flabbiga manus sätts i händerna på unika filmgeniet Michel Gondry? Lite oväntat ett maffigt serietidningsäventyr av den våldsammare sorten. Rogen funkar ovanligt bra som småpuckad, självutnämnd superhjälte och här finns som sig bör en snygg sekreterare med skinn på näsan, en hänsynslös megaskurk och en pungsparkandes, übercool kinesisk sidekick som stjäl hela showen.

Vacklandet mellan romantisk komedi och seriöst drama drar ner från en film som annars stoltserar med en fantastisk skådespelarduo som jag gärna vill se ihop ytterligare en gång.

Det lät så bra på pappret. Josh Brolin som prisjägare med våldsamt förflutet och hämndbegär i westernmiljö, uppbackad av (inte enbart men dock några) andra intressanta skådespelare. Vad kan gå fel? Bara man lägger manken till — det mesta.