Cannes 2011 – Woody Allen, det dysfunktionella förhållandets dialogens mästare, tar sig an den romantiserade franska huvudstaden och skapar en kittlande fantasi där all världens historiska konstnärer och författare dyker upp. Owen Wilson är envist Owen Wilson-ig i huvudrollen av Woody-standard men birollerna och ett smart manus med glimten i ögat gör filmen både sevärd och underhållande.

Kjell Sundvalls klassiska machothriller har så höga testosteronvärden att det är skrattretande ståfräs i nästan två timmar. Men bakom den ganska unkna kvinnosynen och idiotenkla intrigen finns en intressant skildring av den svenska mansrollen och grymt vackra naturbilder som håller än.

Av alla konstiga filmval Nicolas Cage gör, måste det här vara ett av de underligare. Har inte han än bättre karriär än denna? Egentligen?

Svenska thrillers har ofta en tendens att havera i brist på trovärdiga situationer eller dialog, eller helt enkelt falla i snutfilmsträsket. Långfilmsdebuterande duon bakom ”Försvunnen” har satsat på tajt, hetsig spänning och flirtar hejvilt med klassiska psykopatrullar från 70-talet utan att för den delen amerikanisera filmen.

Filmer om tonårsångest, att växa upp, bli kär, mista oskulden och hantera sina pinsamma föräldrar finns det fler av än man kan räkna. Men ibland dyker sådana där guldkorn upp, indiepärlor med sådan fantastisk charm och fascinerande persongalleri att det är omöjligt att värja sig.

Titeln låter som en kalkonfilm från 50-talet. Men med pålitliga namn framför och bakom kameran blir det ett underhållande, sevärt äventyr som dock är en aning för slätstruket för att bli den mastodontrulle man hoppats på.

Camerons hemliga agentfilm är ett stereoidproppad actionkomedi som tyvärr både saknar humor och hjärna. Istället är det här en gapig och rätt rasistisk historia som endast räddas av Jamie Lee Curtis ofrivilliga hjältinna.

”Breakfast Club”. ”Clueless”. ”Mean Girls”. ”Pretty in Pink”. Valfritt ”Glee”-avsnitt. Ja, nästan vad som helst är bättre än denna plastiga, personlighetsbefriade spypåse till tonårsfilm.

Den hämndlystne krigarbroilern med korpsvart hippiefrisyr massakrerar sig in i tvåtusentalet uppbackad av en gigantisk budget och omotiverad 3D. Lämna hjärnan hemma och ta med en uppsamlande hink för allt drypande testosteron om detta prospekt känns lovande.

Det är alltid tveksamt när vuxna ska göra ungdomsfilm, speciellt svensk sådan men Anders Grönros har lyckats förut och visst svider tonårsångesten till även här även om det är extremt ojämnt.

Hörde jag rätt? Beau är ointresserad av att skriva deppiga låtar, och hans ansikte på scen vittnar definitivt inte om någon större sorg, men av en tidning beskrivs han ändå som den näste Townes van Zandt? Bara där har vi ett trovärdighetsproblem som riskerar stjälpa hela lasset.

En av Spielbergs absolut största klassiker har inte åldrats lika väl som många av hans andra verk. Men det är fortfarande en stilbildande science fiction-film med ett intressant budskap.

Under remakernas stortid är det till ingens förvåning att man fått för sig att återuppliva de gamla talande chimpanserna. Mer förvånande är dock att filmen lägger tyngden på dramat och fokuserar på James Francos genetiska experiment snarare än den vanliga kampen apa vs. människa, med undantag för en briserande sista halvtimme. Helt uselt är det i vilket fall inte.

Det här Oscarsnominerade, kanadensiska dramat är ett identitets- och faderssökande fullt av dramatiska, tragiska och spännande situationer. Men där historien erbjuder en känslomässigt överväldigande berättelse så förmås vi sympatisera med en redan avliden huvudkaraktär och svälja väl många slumpmässiga händelser.

Jag uppskattade Minka Kelly i förbaskat fina TV-versionen av ”Friday Night Lights” men misslyckades här helt med att känna igen henne. Man kan önska det var för att hon försvann in i rollen och inte för att filmen är anonym och ointressant, men jag är rädd att den här recensionen saknar ett lyckligt slut.

Den här sortens franska filmexport har sin exakta motsats i vad en regissör som Gaspar Noé (”Irreversible”, ”Enter The Void”) försöker göra. Filmer som ”Kvinnorna på sjätte våningen” har givetvis ett existensberättigande också dem, vill man se något mysigt och småtrevligt så ska man ha möjligheten att göra det. Vill man dessutom se något som är bedrövande tyngt med stereotyper och glättigt feelgood bortom rim och reson så bör man nu springa till biografen.

Det har varit ganska tyst om bröderna Farrelly ett bra tag nu, och ”Hall Pass” är deras första film sedan 2007 års ”Heartbreak Kid”. Nu är de alltså tillbaka och, tja, det kunde vara värre. De har definitivt gjort värre.