En steroidpumpad julfilm fast till påsk, standardiserade skämt och karaktärer, ett fniss här, åtta gäspningar där? Både datoranimerat och live action, säger du? Det bästa av två världar? Jaså, inte det? Önskar du istället att påsken redan var över? Aj då.

Med ”The Black Power Mixtape 1967-1975” ger Göran Hugo Olsson oss en verklig berättelse, som utspelade sig långt borta från Sverige, men som kom nära ändå. Kombinationen av arkivmaterial, musik och intervjuer ger en stark effekt, som får revolutionsandan att väckas samtidigt som vi inte blir skrivna på näsan.

Dagens nyhet: idag kan romantiska komedier från Hollywood ha en hjältinna som är sexuellt aktiv och en hjälte som är romantisk och längtar efter förhållande. ”No Strings Attached” har allt självförtroende i världen men är naivt omedveten om att historien gjorts i flera, både bättre och sämre, filmer.

Ibland är man före sin tid och ibland är man smart nog att dra nytta av andras tankar om framtiden. Charlie Chaplin gjorde både dessa bedrifter i sin klassiker som i dag kanske framstår som simpel, men vars budskap fortfarande fungerar alldeles utmärkt.

Animerade räddningsbåten Elias och hans vänners äventyr fortsätter och denna gång handlar det om en skattjakt på havets botten. Och visst är det charmigt och småspännande men tempot haltar och könsbestämda hus och båtar (med läppstift!) ger ett bisarrt intryck, trots imponerande grafik.

En smått unik film om invandrarfientlighet, osäkerheten för flyktingar och hur dess påverkan driver oskyldiga barn till drastiska handlingar. Skådespelare, både unga och gamla, är på pricken och scenerna mellan barnen känns genuina och varma men fokusen är otydlig och upplösningen svårsmält.

Det tar tid innan alla bitarna faller på plats, men när det väl sker är belöningen så mycket större. ”Never Let Me Go” har oväntat djup och berör både intressanta och gripande ämnen som får en att fundera långt efter att eftertexterna slutat rulla.

För de som inte kan få nog av tonåriga superhjältar och allt vad dem innebär kan säkert få ut något av det här spektaklet. För oss andra är det lite för fånigt, pubertalt och rörigt.

Trodde jag missat något när jag skulle se Mickey Rourke som ung och lovande i denna film från 1987, det visade sig att ”Barfly” är ungefär lika underhållande som att stå utanför systemet och supa in atmosfären.

I Sverige hypas den kanske som Gustaf Skarsgårds Hollywood-debut men Peter Weirs första film på sju år har mer ett erbjuda. Ett starkt, välspelat och spännande krigsdrama som dock innehåller en dramatisk dödsscen för mycket.

Vi kan, inledningsvis, säga så här mycket, att om du ogillar övervåld och snabba bilar, då kommer du inte gilla ”Death Race 2”.

”Justin Bieber: Never Say Never” är ingen dokumentär. Den kvalificerar sig knappt som konsertfilm. Däremot är det en två timmar lång reklamfilm för en bortskämd snorunge vars samtliga assistenter tjatar om hur fantastisk han är. Är du inte redan ett fanatiskt, trånande fan så har du troligen inget att hämta här…

Vad gör man när man misstänker att ens partner är otrogen? Jag vet att jag skulle göra allt för att få reda på sanningen, men det Catherine gör slår det mesta med hästlängder.

Att byta vilda västern mot den amerikanska maffian är inte ett självklart val, men Sergio Leone gör det så snyggt och enkelt att allt verkar möjligt. Hans gangsterepos är fortfarande ett av de grymmaste och vackraste filmerna i modern tid.

Ännu en uppföljare ingen bad om. Tyckte man att ”Big Mommas hus” 1 och 2 var kvalitetshumor kanske man finner någon glädje i denna enformiga soppa med klumpiga män i kvinnokläder som sitt enda skämt utdraget i 102 minuter…

Den stora styrkan hos asiatisk och inte minst sagt japansk film är att den vågar ta tid på sig och ofta berättar lågmälda, finstämda berättelser med långsamt tempo. Här drar man dock ut på det goda i en deprimerande historia med tröttsamt provocerande sexuella inslag.

Glada Hudik-gänget får en egen film och trots en del oundvikliga klyschor och en buskisosande titel så finns här mer värme, humor, hjärta och känslor än vad vi är vana att skämmas bort med i svensk film.