Vad syftet med att göra en uppföljare till en 28 år gammal sciencefictionrulle som floppade på bio är kan man undra men nu har i alla fall ”Tron” – som fått något slags kultrykte på senare år – fått en minst sagt fristående fortsättning. Det är snyggt och effektfullt men likväl tråkigt och stämningslöst.

Vi har alla en galen sida i oss och det tar regissören Milos Forman väl till vara på i detta starka drama som blivit en modern klassiker. Trots en del brister finns här några av de mest välgjorda stunder som fångats på film. Att inte uppskatta dessa är att vara riktig koko.

Den tredje Narnia-filmen lyckas utan vidare med den i och för sig ganska simpla bedriften att vara bättre än sin föregångare, utan att för den sakens skull bli fullt lika underhållande som ”Häxan och Lejonet”. Bred, oförarglig familjeunderhållning i lagom tempo, lagom längd och med lagom otäcka inslag.

Aronofsky är sina fans trogna och levererar med den psykologiska thrillern ”Black Swan” ytterligare ett knytnävsslag i magen. Var beredd på att känna obehag på precis rätt sätt.

”This is a new kind of war, a war without honor, a war without end” får vi höra i vad som kunde varit en aktuell studie i ett imperiums tröstlösa krigande i ett land där de inte hör hemma, i vad som kunde varit Michael Fassbenders stora genombrottsfilm eller vad som åtminstone kunde varit en intressant skildring av legenden om den försvunna nionde legionen. Men tyvärr är ”Centurion” varken mer eller mindre än en blodig no-brainer med svärd och sandaler.

Lagom till paret Rapaces skilsmässa och Noomis stora Hollywoodbreak så får svensk publik avnjuta dem båda i ett svenskt, lågmält drama av den bättre sorten signerad Pernilla August som inte oävet gör sin regidebut. Dramer om att växa upp i dysfunktionella familjer på 1970-talet finns det gott om men sällan görs de så gripande och brutalt ärliga som denna, som för ovanlighetens skull är från ett kvinnligt perspektiv.

I kölvattnet efter ”Hajen” kom (liksom de flesta skräckklassiker) en drös poänglösa, lättglömda kopior. Joe Dantes ”Piraya” var dock något på gränsen mellan mini-”Hajen” med glimten i ögat och en våldsam parodi på inte bara Spielbergs mästerverk utan B-filmer i allmänhet. ”Piraya” är inget för finsmakare men en skön nostalgitripp för fans av 1970-talsskräckisar med badande bikinibrudar och hungriga vattenmonster.

I och med att julen närmar sig invaderas biograferna av sötsliskiga julrullar från Hollywoodfabriken. Vill man få lite omväxling från detta så passar norska ”Hem till jul” bra, ett lågmält drama av ”Magnolia”-typ som dock inte håller hela vägen.

Hollywoods guldpojke Paul Haggis lär inte inkassera en tredje Oscarsstatyett med ”The Next Three Days”, men ska inte skämmas ögonen ur sig för det. Står man ut med Russel Crowe så har man två timmar välgjord spänning framför sig.

”The Good Heart” vill vara både svart komedi, existentiellt drama och moralfilosofiskt tankeväckande. Under den ljuvligt sträva ytan lyckas den inte fullt ut med något av det, och då hjälper inte en aldrig så plågad och tjurig Brian Cox.

Hannibal Lectors bett har inte mattats av med åren. I stället är det anmärkningsvärt hur stark Jonathan Demmes thriller står sig i dag. Med en nagelbitande historia, suveränt skådespel och bilder skapade från mardrömmar är det en film som ingen glömmer efter att ha sett den.

”The Town är en tät, svart thriller som är spännande utan att ta genvägen via alltför mycket action. Med bara en aning mer trovärdighet i den romantiska biten så hade det varit en klar fyra.

Det känns ofta smått självbelåtet och billigt när skådespelare gör ironiska tolkningar av sig själva men när brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva – två tragiska wannabees med extrema bekräftelsebehov – i en intim, dialogbaserad roadtrip blir det både roligt, intressant och insiktsfullt.

Ännu ett år och ännu en film med lika deppigt tema som titel. ”Medan åren går” är ett intetsägande drama där britten Mike Leigh med tekoppen i högsta hugg drar ner sin publik i ett mörkgrått töcken av depression. Vad som mest påminner om en seg TV-film står för årets mest meningslösa drama, den om ingenting.

”Shanghai” för tankarna till filmer som ”Casablanca” och ”Havana”, men trots att Mikael Håfströms andra världskrigsfilm har rätt attribut och innehåll, så blir det för snårigt för att vi riktigt ska engagera oss i karaktärerna och berättelsen. John Cusack i huvudrollen är dock bra, som alltid.