Något av det roligaste med film är att bli överraskad. Och det blir man i massor första gången man ser just ”Apornas planet”. Den berömda sminkningen, den råa behandlingen av människor och det numer ikoniska slutet är alla wow-upplevelser som känns än i dag.

Ett möte i ett idylliskt Toscana mellan ett kärlekspar skulle kunna vara ett bra recept på en härlig filmstund. Men icke. ”Möte i Toscana” av iranske mästarregissören Abbas Kiarostami lämnar mig förvirrad, uttråkad och irriterad trots ett intensivt skådespeleri från Juliette Binoche och ett tätt manus.

Att modernisera Shakespeare för barn, tonåringar och vuxna är inget nytt. ”Gnomeo och Julia” vet att de snott tidernas mest klassiska kärlekshistoria och förlagt den till trädgårdstomtars värld. Det är en inte helt motiverat självbelåten idé med en enbart småfnissig, självbelåten film som resultat.

Att samla diverse sångerskor från olika bakgrunder för en hyllningskonsert till Dolly Parton var en lysande idé. Att göra en dokumentär om dem är en ännu mer spännande tanke och resultatet är ett intressant, varmt och gripande porträtt av fem färgstarka kvinnor.

Ett lovande upplägg och dito inledning, ett snudd på perfekt kärlekspar i handlingens centrum och ljuvlige John Slattery från ”Mad Men” i en biroll. Inte ska vi springa bort denna presumtiva lilla romantiska science fiction-pärla, heller? Jodå, det ska vi.

Det är inte lätt att vara ungdom på skånska landsbygden. Hur de än kämpar så glider karaktärerna i ”Odjuret” längre ner i träsket av sex, knark och våld. Det är finkänsligt gestaltat med imponerande insatser av de unga skådespelarna men känslan av déja vú går inte att bortse och mot slutet urartar det på ett inte helt realistiskt, hjärtlöst sätt.

Dagens animerade filmer för barn bygger oftast på högt tempo, hippa insiderskämt och snabbkäftade karaktärer. Att se film från 40-talet och lägga cynismen åt sidan kan vara svårt men Bambis charm är fortfarande omöjlig att värja sig emot.

Andra världskriget är inget att leka med, men det är ändå svårt att inte dras med i den oförställda filmglädjen när ”Den stora flykten” drar på alla cylindrar. En medryckande historia och en svettig kamp mot klockan som fortfarande är en välbehövlig adrenalinkick.

”Atleten” är en verklighetsbaserad film om styrka, vilja och hopp med vackra bilder, fina prestationer och en fängslande historia som enbart sänks av ett segt mittenparti.

”Rango” förenar på ett lekfullt sätt vuxna fenomen som metaperspektiv och populärkulturella referenser med mestadels positiv barnslighet och uppriktig berättarglädje. Animeringen är snudd på obegripligt snygg, röstskådespeleriet perfekt (i originalversionen). Se med ett barn eller utan.

Mikael Håfström har haffat Sir Hannibal Lecter till sin nya ”Exorcisten”-skräckis och låter honom gå loss i några intensiva demonscener. Men det finns inte mycket nytt att erbjuda storymässigt och mellan ruggigare inslagen så staplas klichéerna.

Det är lite tjatigt att alla som sett denna klassiker är helt förtrollade av den. Är den verkligen så bra? Efter en återtitt är domen enig: jorå, den är fantastisk. David Leans mästerverk fortsätter att överväldiga oss med sina vackra miljöer, sin episka historia och sina politiska kamper.

Andra världskriget är hetare än någonsin – detta är minst tredje filmen i år redan – och här bjuder man på två parallella historier i ”Julie & Julia”-stil (minus feelgood-stämningen då) men trots gripande scener och utmärkt spel så blir det alldeles för spretigt och förutsägbart.

Tim Blake Nelson, skön skådespelare som skrivit och regisserat den här filmen, har svängt ihop en underhållande mörk liten thrillerkomedi som inte rättvist kan anklagas för att vara förutsägbar.

Rent tekniskt finns väldigt lite att klaga på, snyggt filmat, bra klippt, trevligt med inslag av musik, det är bara (och det är inte så bara) distansen till objektet som saknas.

Den populära julkalendern om familjen Rantanen och deras egendomliga hotell har blivit film och TV-seriens fans lär känna igen och uppskatta den fåniga men harmlösa humorn och charmen.

Wow, när man tror att Adam Sandler inte nått botten än så överträffar han sig själv i uselhet. ”Grownups” var en av fjolårets sämsta filmer men liknar ett mästerverk i jämförelse med ”Min låtsasfru”, en orgie i skämt som inte är roliga.