Taipei 2011 – En modern amerikansk komedi om konventionella problem i en äkta och smärtsam värld. Philip Seymour Hoffman gör en blygsam men anmärkningsvärt framgångsrikt porträtt av tre olika relationer. Det blir en underhållande, varm och ärlig film om en man med en uppenbar oförmåga att ta itu med några enkla uppgifter av vuxenlivet.

Franska regissören François Ozon gör återigen ett färgstarkt kvinnoporträtt där eviga skönheten Catherine Deneuve gör en hunsad hemmafru på 70-talet som av en slump blir tillfällig chef på makens fabrik – och gör succé! Det är charmigt, roligt och snyggt om än en aning simpelt.

Den franske provokatören och filmskaparen Gaspar Noé är tillbaka med en ny mindfuck i världsklass som utnyttjar filmens alla tillgängliga verktyg för att återskapa en saftig drogtripp. Jag undrar om det är en slump att Lunds Fantastiska Filmfestival planerat in visningen av Gaspar Noés på 420 istället för, låt säga två dagar senare – på Långfredagen.

Den populära filmserien som började med en trevlig barnboksfilmatisering och blev ett maffigt fantasyäventyr i åtta delar avslutas nu med pompa och ståt. Och även som en ganska oinsatt Potter-åskådare blir man effektivt medryckt i den pampiga, härligt mörka finalen.

Harry & co är tillbaka i ett nytt äventyr lite av samma sort som förra. Återigen spännande och underhållande med Spielberg-inspirerade effekter men överdrivna karaktärer och slapstick gör det stundtals till en smått barnslig ”Fem på nya äventyr”.

Den inledande delen av den populära fantasyserien baserad på J.K. Rowlings böcker är ett underhållande och stämningsfullt äventyr med söta barn, förstklassiga skådespelarveteraner, uppfinningsrika effekter och pampig musik.

Glöm provokatörer som Lars von Trier eller Eli Roth. Ska det vara sex och våld så ska det vara som i Kubricks iskalla mästerverk som tog de kryddiga ingredienserna och gjorde en synnerligen salt satir. Både skrämmande, hysteriskt rolig och chockerande intelligent.

Kristin Scott Thomas är trovärdig som alltid i detta lilla – väldigt korta – franska kidnappningsdrama. Hon får sällskap av en intressant filmidé och en duktig, om än väl stilig, motspelare. Slutresultatet griper inte tag så hårt som det borde.

Taipei 2011 – ”London Boulevard” är en kliché av brittisk gangsterfilm med torr brittisk humor och originella karaktärer. Det räcker med ett par minuter för att räkna ut vart filmen kommer att landa. Filmens enda behållning är soundtracket.

Vemodigt om kärlek och relationer i en annorlunda film som närmast kan liknas vid en slags amerikansk ”Amelie från Montmartre” med sin annorlunda stil och melankoliska och ensamma huvudperson.

Money talks, säger man. Och det verkar uppenbart vara fallet när stundtals begåvade Jim Carrey återigen offrar sig för en billig, humorbefriad barnkomedi med slapstick och knäppa djur, i detta fall pingviner.

En ordinär handling vägs upp av en makalös Saoirse Ronan och en hel hög bra skådisar i härliga biroller. Det ihop med stilistiskt finlir gör ”Hanna” till en pulserande upplevelse som i flera scener sätter rekord i coolhet.

En enkel thriller blev något helt annat i händerna på James Cameron. Mänsklig överlevnad i en värld där robotar tagit över tilltalade både sci-fi-fans som filmanalytiker och skapade en av våra första och största anti-hjältar.

Paul Giamatti gör sitt livs roll som den charmiga men samtidigt odrägliga Barney. Berättelsen om honom rymmer många bisarra händelser och fina ögonblick, utan att någonsin bli för mycket. ”Barneys många liv” charmar sin publik med mixen av humor, svart sådan i många fall, och allvar.

Av någon oklar orsak, missförstånd eller felläsning, hade jag fått för mig att ”Season of the Witch” innefattade tidsresor. Det gör den inte. Den erbjuder dock ett tillfälle att önska tidsresor verkligen var möjliga, ty jag skulle vilja åka tillbaka till innan inspelningens inledande dag och tala regissör Dominic Sena till rätta.

Ella Lemhagen bevisar något vi alla redan visste: man kan inte lyckas jämt. Här vill hon kombinera sin flirtiga, vanligtvis lyckade sagostämning med en mörk, tragisk historia om sorg och ångest men det klickar aldrig till och bland de vackra bilderna är det svårt att hitta någon att bry sig om.

Till ingens förvåning slår Michael Bay på stora trumman när hans actiontrilogi om fightande bilrobotar förslagsvis ska avrundas. Och trots att den är någon timme för lång och oftast ganska korkad så är det popcornunderhållning som duger och lär tillfredställa fansen. Och oroa er inte, det är lika många närbilder på Rosie Huntington-Whiteleys rumpa som på Megan Fox i tidigare filmer även om skådespeleriet lämnar en del att önska.