#SFF11 – ”Me and You and Everyone We Know”-regissören Miranda July följer upp sin hyllade regidebut med en lagom komisk, lagom svår film om komplikationer kring relationer, framtidstro och självinsikt. July och främst motspelaren Hamish Linklater är fantastiska men filmen är en aning ojämn och väl pretentiös.

#SFF11 – Ralph Fiennes regidebut ”Coriolanus” har en och endast en person i centrum, nämligen regissören själv. Tanken att han har gjort hela filmen för att få flippa ut så många gånger som möjligt är svår att slå ifrån sig. Det är för mycket av det mesta; för mycket våld, för tråkigt och en hel del överspel.

Cannes 2011 – Få om inga filmskapare kan skildra den svenska människan och dess beteenden på ett så genuint och avskalat sätt som Ruben Östlund. ”Play” är nära inpå lika fantastiskt autentisk som Östlunds mästerverk ”De ofrivilliga” men den dokumentärlika hanteringen av barns respektlöshet mot varandra blir nästan jobbig att titta på.

#SFF11 – ”Guilty of Romance” är en japansk thriller kryddad med sex, mer sex och lite filosofi som skulle ha mått bättre av att renodlas, även om huvudberättelsen är engagerande.

”Greta” är en film som inte riktigt vet var den ska ta vägen. Dels vill den vara en söt tonårsromkom, om man ska gå efter det chockrosa omslaget. Dels aspirerar den på att bli nästa ”Juno”, iallafall om du ska tro texten på baksidan. Mest försöker den göra en respektabel filmstjärna av Hilary Duff. Jag blir inte övertygad om någotdera.

Den knappast kvalitetsstämplade Brett Ratner ger oss ännu en medioker actionkomedi. ”Tower Heist” är småkul trots de trötta stjärnorna i huvudrollerna, men borde varit roligare med tanke på toppnamnen i birollslistan.

Det är sant, jag kanske inte är helt rätt målgrupp för den här filmen, fast det är knappast ovanligt att en film passar många olika åldrar. Det här är inte en av dem.

Sitges 2011 – Ibland är de bästa skräckrullarna sådana gjorda av sådana som uppenbart älskar genren. Här levererar manusförfattaren Antonio Trashorras både häftigt intensiv skräck och skön humor med glimten i ögat i en läcker hyllning till gammeldags europeisk genrefilm.

”Page One” ger en fascinerade insyn i högt uppsatta New York Times verksamhet och hur de, liksom andra tidningar, kämpar för att finnas kvar i medieindustrin som allt mer tas över av Internet. Det är ofta intressant och medryckande men även stundtals väldigt pratigt där uppradande av siffror och namn troligen intresserar endast de insatta.

Jason Bateman och Ryan Reynolds byter kroppar i ”Wedding Crashers”-regissören David Dobkins senaste film som ämnar segla på vågen av framgångsrika R-Rated-komedier som ”Bridesmaids” och ”Horrible Bosses”. Visst har den tillräckligt med pruttar, tuttar och svordomar men humorn och finessen uteblir.

Ännu en av dessa remakes ingen bad om. Deffad hunk tar över Kevin Bacons klassiska 80-talsroll i en upphottad version av kultfilmen gjord för ”Gossip Girl”-generationen. Snyggt, käckt och med bra tempo men även trötta könsstereotyper och en löjligt omodern story.

”Footloose” från 1984 är knappast något mästerverk, och med religion och förbjuden, sexuell dans som tema väldigt amerikansk. Men ibland räcker Kevin Bacons oslagbara charm, ett gott humor och några sköna pophits för att göra en charmig, färgstark 80-talsklassiker.

Politik är ett smutsigt, smutsigt område och arbetar du inom det länge nog kommer du inte att undgå att få skit under naglarna. Det är svårt att missa den passningen i George Clooneys nerviga skildring av vad som pågår bakom kulisserna på en presidentkandidatskampanj.

Kombinationen två av världens största filmskapare och en av världens mest älskade seriefigurer så är det ingen tvekan om att förväntningarna på ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet” är skyhöga. Och tack vare läcker animation, skönt tempo och välvald musik blir det här ett sevärt matinéäventyr. Men det högre betyget lär den endast få av fansen och den yngre publiken.

Japanska Studio Ghibli är tillbaka med sin mest västerländska historia hittills. “Lånaren Arrietty” är en vacker film om vänskapen mellan en sjuk pojke och en pytteliten flicka med ett stort hjärta.

Den här filmen hade kunnat bli något. Det fanns potential med ett spännande upplägg, vissa kul skådespelarval och en intressant regissör. Men bristen på idéer, engagemang och intressanta karaktärer i kombination med ett slarvigt hantverk och ett allmänt dåligt fokus droppar den farligt nära kalkongränsen.

”Det är för barnen”, konstaterar Yoshi när han ser den färgglada pop-upboken. ”Nej”, svarar bartendern, ”Det är för folk med fantasi.” Det är ett tilltalande citat men mer än så, det är väldigt talande för filmen.