#SFF11 – Mordet på Lao Ties bror blir startskottet för ”People Mountain People Sea”, en något annorlunda hämndhistoria, på både gott som ont. För visst är det snyggt när kameran stilla följer Laos jakt och inte ens ökar tempot de få stunder när jägaren själv gör det. Och det görs mot en vacker bakgrund, och det görs med talang. Inget snack.

#SFF11 – Klaustrofobisk småstadsångest möter sexuell tonårsfrustration i ”Ligg med mig”, Jannicke Systad Jacobsens norska coming-of-age om de ödesdigra konsekvenserna av 15-åriga Almas sexuella uppvaknande. Sött och finstämt men inte mycket mer.

Tribeca 2011 – Med ett överflöd av härlig irländsk humor som prickar helt rätt, bjuder ”The Guard” på något så ovanligt som en film som man både skrattar högt åt och samtidigt inser är riktigt smart.

#SFF11 – Smarta tonårskomedier är knappast något publiken är bortskämd med och när väl en färskvara av den sorten dyker upp bör man ta tillvara på den. I ”Damsels in Distress” finns liksom i ”Clueless” och ”Mean Girls” smart humor, rapp dialog och skådespelare med perfekt komisk tajming, men tempot släpar efter och det saknas en gnista – och poäng.

Det finns ett par saker som är väldigt svårt att förstå med ”Your Highness”. Det ena är vad som fått framför allt ett par av skådespelarna att acceptera projektet. Det andra är varför projektet har klassats som komedi, när det inte är roligt.

#SFF11 – November är helt rätt premiärmånad för den här filmen. ”Tyrannosaur” är också mörk, rå, oförlåtande och smärtsam. Till skillnad från november bjuder den dock på genomgående gripande rollprestationer av samtliga inblandande.

En lite väl klassisk historia om den medelålders advokaten och ensamme tonåringen som räddar varandra får ett ordentligt lyft av fantastiska skådespelare, sympatiska karaktärer och ett stort, bultande hjärta.

#SFF11 – ”Penumbra” är psykologisk skräck från två argentinska bröder, som utan att vara alltför nyskapande ändå håller ett bra grepp om åskådaren hela vägen ut.

Mitt och, vågar jag ta för givet, många andras första möte med regissören Tarsem Singh var ”The Cell”, en vacker men slutligen otillfredsställande fantasi-thriller med Jennifer Lopez. På elva år och två filmer har han kommit en jävla bit.

Dito Montiel verkar göra bygga sig en karriär på starka, väldigt personliga, små filmer. ”The Son of No One” är hans tredje och inte någonstans en avvikelse från det spåret.

Cannes 2011 – Med ”Restless” landar Gus Van Sant någonstans mellan sina konstnärliga, djupa indiefilmer och mer lättillgängliga, kommersiella verk. Det är en finstämd, intelligent och annorlunda film om hur man som ung och vilsen hanterar döden och den låter även Henry Hopper visa att han kommer kunna gå minst lika långt som far sin.

#SFF11 – ”All Your Dead Ones” är en mörk komedi som trots sitt goda anslag utmynnar i väntan och mer väntan.

#SFF11 – Paolo Sorrentinos film om en goth-rockande Sean Penn som lagt karriären på hyllan är en charmig historia som bitvis känns lika vilsen som huvudkaraktären.

#SFF11 – För några veckor sedan stod det klart att det blir den mexikanska regissören Alejandro Gonzáles Iñárittu som belönas med årets Visionary Award på Stockholms Filmfestival. Iñárittu är känd för sina råa, skitiga och känsloladdade filmer som närgånget skildrar människor som kämpar med att få sina trasiga liv att gå ihop. Hans debutfilm, ”Amores Perros”, är inget undantag.

Hur låter en ”chick flick” med Sarah Jessica Parker som supermamma och arbetsnarkoman, med Greg Kinnear och Pierce Brosnan i biroller? Här finns trots allt några sköna glimtar humor och fyndiga iakttagelser men det hela dränks dessvärre i sunkigt amerikansk moral.

#SFF11 – Sexuella tabun och hämmade britter i det viktorianska England, tidsbundna sjukdomsdiagnoser som framstår som fullkomligt vansinniga för den moderna tittaren, Rupert Everett? Att göra en tokrolig komedi om uppfinnandet av vibratorn är alls ingen dum idé. En god idé är också komisk tajming, men man kan tydligen inte få allt.

#SFF11 – När en objuden gäst i form av blonderad programledare trippar in på en födelsedagsfest hos en grupp hipsters, då blir det kulturkrock utan dess like. Långfilmsdebuterande Levan Akin visar potential, men det är nykomlingen Yohanna Idha i rollen som blondinen som stjäl showen.