Det är en tidsfråga innan Hollywood skrapat ihop samtliga tecknade barndomsfavoriter till en storbudgetfilm där karaktärerna får liv genom plastig datoranimation. I ”Smurfarna” hamnar de blåa gubbarna i New York och det är inte mycket mer än ”Förtrollad” med lite mindre hjärna och hjärta men en extra dos socker.

Här är en film som vill vara underlig, skarp och spännande, och gissningsvis nå samma typ av kultstatus som exempelvis ”Donnie Darko”. Nåväl, den lyckas åtminstone vara underlig.

Svensk film har ett envist, ganska oförtjänt dåligt rykte där folk gärna hakar upp sig på tama buskiskomedier och polisrullar. Men långfilmsdebuterande Lisa Aschans ”Apflickorna” är ett bevis på att det fortfarande finns blågula filmskapare med något att berätta och ger oss en unik, intressant och spännande historia.

”Larry Crowne” känns mest som en lång trailer där man fyllt ut lite mellan de olika klippen så att det blir en långfilm. Kemi och röd tråd saknas nästan helt.

Cannes 2011 – Woody Allen, det dysfunktionella förhållandets dialogens mästare, tar sig an den romantiserade franska huvudstaden och skapar en kittlande fantasi där all världens historiska konstnärer och författare dyker upp. Owen Wilson är envist Owen Wilson-ig i huvudrollen av Woody-standard men birollerna och ett smart manus med glimten i ögat gör filmen både sevärd och underhållande.

Kjell Sundvalls klassiska machothriller har så höga testosteronvärden att det är skrattretande ståfräs i nästan två timmar. Men bakom den ganska unkna kvinnosynen och idiotenkla intrigen finns en intressant skildring av den svenska mansrollen och grymt vackra naturbilder som håller än.

Av alla konstiga filmval Nicolas Cage gör, måste det här vara ett av de underligare. Har inte han än bättre karriär än denna? Egentligen?

Svenska thrillers har ofta en tendens att havera i brist på trovärdiga situationer eller dialog, eller helt enkelt falla i snutfilmsträsket. Långfilmsdebuterande duon bakom ”Försvunnen” har satsat på tajt, hetsig spänning och flirtar hejvilt med klassiska psykopatrullar från 70-talet utan att för den delen amerikanisera filmen.

Filmer om tonårsångest, att växa upp, bli kär, mista oskulden och hantera sina pinsamma föräldrar finns det fler av än man kan räkna. Men ibland dyker sådana där guldkorn upp, indiepärlor med sådan fantastisk charm och fascinerande persongalleri att det är omöjligt att värja sig.

Titeln låter som en kalkonfilm från 50-talet. Men med pålitliga namn framför och bakom kameran blir det ett underhållande, sevärt äventyr som dock är en aning för slätstruket för att bli den mastodontrulle man hoppats på.

Camerons hemliga agentfilm är ett stereoidproppad actionkomedi som tyvärr både saknar humor och hjärna. Istället är det här en gapig och rätt rasistisk historia som endast räddas av Jamie Lee Curtis ofrivilliga hjältinna.

”Breakfast Club”. ”Clueless”. ”Mean Girls”. ”Pretty in Pink”. Valfritt ”Glee”-avsnitt. Ja, nästan vad som helst är bättre än denna plastiga, personlighetsbefriade spypåse till tonårsfilm.

Den hämndlystne krigarbroilern med korpsvart hippiefrisyr massakrerar sig in i tvåtusentalet uppbackad av en gigantisk budget och omotiverad 3D. Lämna hjärnan hemma och ta med en uppsamlande hink för allt drypande testosteron om detta prospekt känns lovande.

Det är alltid tveksamt när vuxna ska göra ungdomsfilm, speciellt svensk sådan men Anders Grönros har lyckats förut och visst svider tonårsångesten till även här även om det är extremt ojämnt.

Hörde jag rätt? Beau är ointresserad av att skriva deppiga låtar, och hans ansikte på scen vittnar definitivt inte om någon större sorg, men av en tidning beskrivs han ändå som den näste Townes van Zandt? Bara där har vi ett trovärdighetsproblem som riskerar stjälpa hela lasset.

En av Spielbergs absolut största klassiker har inte åldrats lika väl som många av hans andra verk. Men det är fortfarande en stilbildande science fiction-film med ett intressant budskap.

Under remakernas stortid är det till ingens förvåning att man fått för sig att återuppliva de gamla talande chimpanserna. Mer förvånande är dock att filmen lägger tyngden på dramat och fokuserar på James Francos genetiska experiment snarare än den vanliga kampen apa vs. människa, med undantag för en briserande sista halvtimme. Helt uselt är det i vilket fall inte.