Björn Runge är tillbaka med den tredje och avslutande delen i sin så kallade befrielsetrilogi. ”Happy End” är en stark skildring av människor som lever i svåra relationer till människorna de älskar.

Disneys mest majestätiska film är en färgsprakande, upplyftande och filosofisk skildring av det som fascinerar oss mest i denna värld: livet. Ett klockrent mästerverk som aldrig åldras utan snarare växer, likt Simba, till något större ju längre tiden går.

”Crazy Stupid Love” börjar ganska crazy när Steve Carell hoppar ur sin bil mitt under färden efter hans fru, spelad av Julianne Moore berättar att hon haft en affär. Jag vill tro att att det är början på en kärleksfilm värd att älska, men ganska snart blir historien precis som titeln hintar – riktigt korkad.

Vad trodde ni? Det här betyget kan väl nuförtiden klassas som rätt bra för en film med Jessica Alba i huvudrollen. I vilket fall så är det nya ungar som ska skolas till spioner, en ond skurk ska stjäla tiden (?) och det är gott om högljudda 3D-effekter och pubertal slapstickhumor. Robert Rodriguez påminner oss återigen om vad han gör bäst – barnförbjudet.

Historien som ”Niceville” bygger på har sådana bra förutsättningar att det är synd att filmen inte levererar. Förutom längden – som är det största problemet – saknar jag känslan av en riktig huvudkaraktär.

Jag gillar ”The Company Men”. Det är TV-producenten John Wells regidebut i långfilmsformat och det finns absolut sämre debuter. Det finns också bättre. Det finns de som kittlar mer.

Filmen om Angèle och Tony är en berättelse om hur kärlek kan uppstå där man minst anar det och om hur desperation kan förvandlas till hopp. Tyvärr tar det allt för lång tid innan engagemanget kommer och det blir bara lite mer än en axelryckning. Clotilde Hesme, som spelar Angèle, imponerar dock.

Regissören Hayao Miyazakis smått legendariska epos ”Princess Mononoke” andas mäktig stämning redan från första bildrutan. Det känns befriat nyskapande och sina år till trots kan den vara en frisk fläkt bland dagens massproducerade animeringar.

Luc Besson står bakom den här kombinationen av hans egna ”Nikita” och ”Leon” med Zoe Saldana som sexig men livsfarlig hämnare. Dessvärre är han inte regissör och filmen saknar både svärta och självdistans. Kvar finns en lättglömd B-action farligt nära direkt-på-DVD-gränsen.

Vem som kände behov av tjugonde filmatisering av Charlotte Brontës klassiska 1800-talsroman kan man fråga sig men här är den i vilket fall. Mia Wasikowska och Michael Fassbender är ett stiligt par men den svulstiga kärlekshistorien erbjuder fler tomma ord än känslor.

Den store Guillermo Del Toro är tillbaka med en nyversion av filmen som traumatiserade honom som pojk hemma i Mexiko. Likt i ”Pans Labyrint” får vi följa en ensam ung flicka som snubblar över en övernaturlig och skrämmande värld när hon flyttar till ett nytt hus. Trots en kuslig atmosfär och snygg paketering lever rysaren aldrig riktigt upp till Del Toros barndomsminnen.

”Zookeeper” är den typ av film man glömmer efter fem minuter om man möjligtvis inte är i sjuårsåldern eller yngre. Men det finns även ett oräkneligt antal liknande filmer som är mindre charmiga och roliga än denna.

Det finns en del söta scener här, men också mycket som är otroligt dåligt. I en genre som normalt inte brukar nå några höjder blir ”Friends with Benefits” som bäst en medelmåtta, men med en del betydligt lägre stunder.

Då var det dags igen. Underhållning i form av folk som dör på de mest ohyggliga, våldsamma sätt. Ett gäng överlever en fruktansvärd katastrof på en bro och vi vet vad som väntar. Och vi vet vad vi får, både när det gäller uppfinningsrika effekter och uselt skådespeleri.

Morgan Spurlock, mannen som föråt sig på McDonald’s-mat i ”Supersize Me”, är tillbaka med en ny intressant, kommersiellt kritisk dokumentär. Denna gång siktar han sig på reklambranschen till vilka han säljer filmen han gör! Och det är absurt underhållande för både filmintresserade i allmänhet och alla som någonsin stört sig på produktplacering.

Klassikernas klassiker i Woody Allens milslånga räcka av kvalitetsfilmer håller än, med ett par reservationer. På gott och ont fick världen här för första gången skåda det alter ego som skulle komma att bli synonymt med Woody Allens persona i flera decennier framåt.

15 år har gått sen Kjell Sundvall gjorde biosuccé genom att visa oss ett Norrland som inte syns i turistbroschyrerna. 15 år har det även gått på vita duken sen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) sist for hem till gården efter att ha ledsnat på alla stockholmare, bara för att inse att hans gamla vänner och familj i norr var långt mycket värre är de i ”fjollträsk”. Den här gången är han mer skeptisk till att återvända, med all rätt ska det visa sig.