Madonnas film ”W.E.”, om vad som kallas tidernas största kärlekshistoria, misslyckas med att gripa tag och känns istället tråkig och stundtals ytlig. De olika tidsepokerna knyts dessutom varken ihop på ett effektivt eller intressant sätt.

Efter biosuccén med ”Dr. No” ödslade man ingen tid, och det tog bara ett år innan James Bond var tillbaka på vita duken och redo för nya uppdrag. Och som det anstår en vettig uppföljare finns här mer av det mesta: action, kvinnor, spänning och färgstarka skurkar. Men någonstans på vägen har den första filmens charm tappats bort.

Om man är intresserad av film är det svårt att inte ha hört talas om ”The Avengers”, och i ärlighetens namn var mina förväntningar, efter allt jag hört, knappast höga. Men ändå hoppas man att de dåliga vibbarna ska vara falska, att det bara är pretentioner som ställer till det, att filmen ändå ska leverera en mer än godkänd underhållning. Ibland händer det. ”The Avengers” är inte ibland.

En deckarförfattare med skrivkramp som blandas in i en gåta kring en ung kvinnas död är inte direkt nyskapande. Men släng in ett vackert foto och bisarra pauser så får du något helt annat.

Amanda Seyfried är övertygad om att hennes gamla kidnappare rövat bort hennes syster och håller henne fången i ett hål ute i skogen men ingen tror på henne. Tyvärr är det ganska svårt att tro på den här illa regisserade och konstruerade historien som trots några spänningsmoment faller platt till marken.

Kvällspressens reporter Annika Bengtzon är tillbaka på vita duken. ”Nobels testamente” bjuder inte på några överraskningar utan man får vad man förväntar sig. Lite spänning för stunden, men ingenting som sticker ut. En helt ok svensk deckare alltså.

De som såg och vill ha en uppföljare till ”Resan till jordens medelpunkt” får som de vill. Den här gången är det Dwayne Johnson & co som hamnar på en mystisk ö inspirerad av Jules Verne, som kanske inte vänder sig i sin grav men gråter knappast av stolthet heller. Pampiga (datoranimerade) effekter lär imponera de yngsta men vi vuxna kvider av att se vanligtvis duktiga aktörer kämpa med usel dialog.

#SFF11 – Andrea Arnold tacklar Emily Brontës klassiker på ett precis lika säreget sätt som man kunde tro. Skitig, svår och totalt utan publikfriande element är det en film att beundra, men inte att älska.

Milos Forman är en mycket intressant regissör. Trots att han har gjort en del filmer som kan matcha de flesta av Francis Ford Coppolas, Stanley Kubricks och Roman Polanskis filmer får han aldrig lika mycket cred som dessa giganter. Förmodligen beror det på att det varit ganska blekt på hans repertoar sedan 1984, men enligt mig borde inte det spela någon roll. Forman har två gånger – med ”Gökboet” och ”Amadeus” – gjort filmer som tillhör världshistoriens absolut bästa, och det bör han hyllas för.

Att ett filmbolag vägrar pressvisningar är vanligtvis ett hyfsat (läs: väldigt) dåligt tecken, man förväntar sig knappast några alltför vänliga ord. Antingen är min smak inte alls i linje med den stora allmänheten, eller så var mina förväntningar fruktansvärt låga, för nej, så jäkla dålig tycker jag inte den var.

En fantastisk hyllning till eran av stumfilmer, utförd med en precision som övertygar oss om att ”The Artist” faktiskt är gjord för 80 år sedan. Med mycket charm, men framför allt genialiska grepp och en träffsäker stil är det svårt att inte njuta av den här annorlunda men samtidigt hemtama produktionen.

Glenn Close gör comeback med råge efter år av biroller och TV-serier med en imponerande insats som mansimitatör i 1800-talets Irland. Det är intressant och stundtals gripande men typiskt nog läggs alltför mycket tid på en kärlekshistoria mellan två unga, bildsköna – men osympatiska – stjärnskott.

Detta hyllade, iranska drama (den första någonsin att vinna en Golden Globe) lär passa långt ifrån alla, liknar ofta en filmad pjäs och verkar inte så kontroversiell för en svensk publik som i hemlandet. Men det är en stark, gripande berättelse med dynamiska rollprestationer och intressanta teman.

Det är inte en direkt dålig film som skicklige regissören Jason Reitman har snickrat ihop, men med en huvudkaraktär som är rakt igenom osympatisk kan jag inte tycka om hans senaste verk ”Young Adult”.

Herbert Weisses ”The Woman in Black” från 1989 – en ryslig spökhistoria av det lite lugnare slaget som bjuder på en riktigt kylig och stämningsfull filmupplevelse!

En independent-film om en far och hans dotter, mitt i en kamp mellan det onda och det goda.

Kampen mellan David och Goliat är klassisk av en bra anledning, och det är ännu bättre när vi får se varianter av den hämtade direkt ut verkliga livet. Men är den kampen tillräcklig för att driva en film, utan att ge det där lilla extra utöver det? Nästan. Bara nästan.