Stiller/Vaughn/Hill vs. elaka utomjordingar. Låter det (d.v.s. pubertala, utdragna skämt och specialeffekter) som din kopp te, så varsågod. Andra gör bättre i att se om valfri alienklassiker.

”Timothy Greens märkliga liv” är fantasifylld film, precis så perfekt och tillrättalagd som bara Disney kan göra en film. En blödig publik lär både skratta och gråta trots att filmen på sina ställen känns lite för genomarbetad och bestulen på allting som kan vara verkligt, sexigt eller våldsamt.

Dags att piffa upp ännu en gammal klassiker. Philip K Dicks science fiction-historia får nytt liv med Colin Farrell i huvudrollen, men även om det inte är något fel på tempot eller stuntscenerna så förblir resultatet dussinaction av typen lagom.

Det är svårt att toppa en kultfilm som ”Evil Dead”, speciellt när man gör en uppföljare. Sam Raimi vet dock exakt vilket tillvägagångssätt som är lämpligast – mer hysterisk humor, galna infall och tacksamt överspel av Bruce Campbell.

Innan Sam Raimi förvandlade Tobey Maguire till trikåklädd superhjälte så förändrade han skräckgenren för alltid med den här härligt geggiga splatterkomedin.

En vackert animerad kärlekshistoria med musikalinslag i tiotalets Paris. Filmen rymmer några skopor King Kong, lite ringare i Notre Dame, ett stycke manligt monster och en kvinnlig skönhet. Inget nytt där således, ej heller i storyn i övrigt, men de fantastiskt fina låtarna höjer stämningen och till sist också slutomdömet.

”Seeking a Friend for the End of the World” lider lite av tonskiftningar och en mindre trovärdig kärlekhistoria, men trots det är det här en frisk fläkt jämfört med den uppsjö av stereotypa filmer vars handlingar man redan sett femtioelva gånger.

Lagom till 50-årsjubileet av Ian Flemings första bok om James Bond, och 40 år efter den första filmen (”Dr. No”) blev det dags för agentens tjugonde äventyr på vita duken. Lee Tamahori fick äran att regissera en bombastisk, ytlig men oftast helvild åktur, fullproppad med hyllningar till var och en av de tidigare filmerna.

Antihjälten är tuff, skurkarna onda och tjejen söt. Våldsam framtidsthriller har ett tempo som heter duga men Guy Pearce passar illa i machorollen och visst har vi sett det mesta – om inte allt – förut…

En norrländsk seriemördare härjar för att täcka över snedsteg ur det förflutna. Jag tror iallafall att det var storyn i ”Den röda vargen”, jag lyckades hålla intresset uppe i hela åtta minuter.

”O Brother, Where Art Thou?” är ett färgglatt konstverk signerat Coen-bröderna som med sitt säregna manus är alldeles unik för sin genre. Filmen består av flera sidohistorier som tillsammans skapar ett äventyr som underhåller från början till slut.

Visst finns det detaljer att invända mot, men på det hela taget bjuder ”Savages” på en sån sjuhelsikes underhållande resa att man sitter där svettig, matt och totalt fängslad.

Regissören Yimou Zhang skyggar inte för hemskheter. Han undviker att trycka våra näsor i våldet, ”The Flowers of War” är trots allt ett drama och inte en splatterfilm. Och det är ett drama, ett välgjort och rakt igenom välspelat sådant.

Skidjakt? Check. Båtjakt? Check. Casinobesök? Check. Ändå känns ”Världen räcker inte till” som en skolprojekts-remake av valfri Bondfilm. Ambitionen finns där någonstans, men utförandet blir knappt godkänt.

Eller ja, redan 1989 var den här, rättare sagt. Trots att man hade sett Batman och diverse hjältar i andra filmiska inkarnationer tidigare så var det Tim Burton som levererade den första riktiga blockbustern med en serietidningskaraktär i centrum när hans ”Batman” landade på vita duken.

Den förrymda zookvartetten med vänner är tillbaka för ett tredje och sista (?) äventyr där de på flykt undan en sadistisk jägare slår följe med en kringresande cirkus. Full fart framåt med högt tempo, slapstick och skruvade karaktärer – inget revolutionerande men de mindre lär ha skoj.

Brosnans andra försök som James Bond skapar inga rubriker som den bästa i serien, men är ändå ett fasligt underhållande stycke action med lite vass mediekritik.