Brosnans andra försök som James Bond skapar inga rubriker som den bästa i serien, men är ändå ett fasligt underhållande stycke action med lite vass mediekritik.

Hur toppar man en film som ”The Dark Knight”? Svar: det gör man inte. Men trots att trilogins vassaste kort – Jokern – redan är spelat, har Christopher Nolan ännu några ess kvar i rockärmen. Efter en seg startsträcka kallar han in det tunga artilleriet, och ger oss Batman-fans en bombastisk final som vi sent ska glömma.

Älskare av Robert Pattinsons begränsade skådespelarförmåga (läs: ”Twilight”-fans) lär utan tvekan gå igång på den här kostymsåpan. Andra lär mest sörja begåvade skådespelerskors bortkastade talanger.

Will Ferrell på spanska. Ja, det är i princip huvudskämtet i den här ganska tama komedin som, trots mexikanska stjärduon Bernal/Luna och några roliga detaljer, mest känns som en överlång ”Saturday Night Live”-sketch.

Patrik Eklunds långfilmsdebut håller visuellt hög klass, men spretar och blir snabbt ojämn under ytplanet. Det är synd, för med ett mer resolut manus hade kontorsskildringen kunnat bli en omedelbar klassiker.

Med sexklubbshärvor och en minister i klister låter storyn i ”Studio Sex” som tagen från de snaskigaste löpsedlarna. Det kunde bli klyschigt och förutsägbart, det kunde också bli betydligt mer rafflande men landar någonstans mittemellan – en stundtals underhållande historia som, tro det eller ej, överraskar minst en gång.

Elizabeth Olsen famlar runt i mörkret i jakt på lysknappar, nycklar och en förklaring till vem eller vad som intagit hennes hus. Spännande realtids-rysare åtminstone på pappret, men den här oengagerade nyinspelningen lyckas aldrig bli något mer än högst medelmåttig. Det spansktalande originalet var sen inte jättebra till att börja med.

Arnold Schwarzenegger, marsmänniskor, och vapen. Vad kan gå fel? Inte mycket kan jag säga. ”Total Recall” är en rafflande resa till framtiden som håller än. Mycket tack vare Schwarzenegger, som här visar att han är en sann mästare på att dra oneliners.

De dyker upp ibland, de där små indiefilmerna med låg budget och högt löfte, som inte lyckas hålla måttet hela vägen, och under de första minuterna trodde jag ”ATM” skulle vara en sådan. Resten av filmen, kombinerat med ett par bitmärken på mina naglar, visade hur fel jag hade.

Emily Blunt tar en välbehövd paus från Hollywood-rullarna och lyser i det här charmiga och fyndiga indiedramat som ovanligt nog satsar på en trovärdig lesbisk karaktär men faller på en oinspirerad, tillrättalagd upplösning.

Han kör in med sin stridsvagn, krossar invanda vanor och visar hur 90-talets Bond ska se ut. Trots sega partier kommer Pierce Brosnans ”GoldenEye” (min inkörsport till 007-serien för alltför många år sen) alltid att bära en speciell plats i mitt hjärta.

Med en titel som ”Abraham Lincoln: Vampire Hunter” är det ganska uppenbart vad man kan förvänta sig. Och ja, det är opretentiös vampyraction med tillräckligt fyndiga blinkningar till USA:s historia. Inget mästerverk men det förväntas knappast heller.

Eva Röses polis Maria Wern gör biodebut i ”Tio små negerpojkar”-inspirerad thriller där några av Sveriges främsta aktriser jagas av mördare på enslig ö. Varken så smart eller oförutsägbar som den vill vara men spännande är det.

Dustin Hoffmans klassiska dragshow är en både fyndig och smart skildring hur långt man kan gå för att bli känd i tv. Men hans insats i kvinnokläder överskuggas av två riktiga kvinnor, Jessica Lange och Teri Garr, som stjäl varje scen de är med i.

”Magic Mike” ger kul inblick i de manliga stripporna värld med underhållande dansnummer. Men när det kommer till skådisarnas insatser och finliret i dialog och skildrandet av den verkliga handlingen så innehåller filmen för många svaga bitar.

Att tackla känsliga ämnen som kvotering och heteronormer med hjälp av en crossdressande flygpilot hade naturligtvis kunnat gå helt åt helsicke. Sommarpremiärskomedin ”Cockpit” pekar med hela handen men innehåller tillräckligt mycket charm och Jonas Karlsson för att undvika en kraschlandning med god marginal.

Verklighetsbaserade dramer blir ofta tunga och melankoliska medan feelgood-filmer lätt blir billigt publikfrieri. I franska ”Intouchables” resulterar kombinationen i en visserligen förutsägbar men finstämd och upplyftande kompisfilm.