Oliver Stone var ett namn att räkna med en gång i tiden. På 80- och tidiga 90-talet gav han oss ”Plutonen”, ”Wall Street”, ”Född den fjärde juli”, ”The Doors” – filmer som blivit klassiker. Men de senaste 15 åren kan inte beskrivas som annat än en svacka, och den verkade ett tag så djup att man inte trodde han skulle ta sig ur den.
”Savages” är inte den totala revansch vi har väntat på, den som skulle föra Stone tillbaka till toppen. Det här är mer popcorn – lätt humor och ursinnigt våld. Men det är en så grymt underhållande film att den lämnar sin publik alldeles manglad och slutkörd. Regissören har dessutom samlat ett gäng riktigt publikdragande skådisar – för både den yngre popkultur-generationen, t.ex. ”Gossip Girls” Blake Lively och hunkige Taylor Kitsch, samt för filmälskare oavsett ålder, John Travolta och Benicio Del Toro någon?
”Savages” bygger på en bok från 2010 skriven av Don Winslow. Men det är en av de mer lyckade adaptionerna, där man inte känner att berättelsen egentligen är ämnad för att läsas utan att den passar perfekt för vita duken. Något som kan bero på att Winslow hade ett möjligt filmmanus i åtanke under tiden han skrev.
Ben (Aaron Johnson – ”Kick-Ass”) och Chon (Kitsch – ”John Carter”) är två vänner som blivit rika på att sälja det bästa gräset i Kalifornien. De är två helt olika typer där Ben förfinar varan med sina botanikkunskaper medan Chon, med sin bakgrund som soldat i Irak, tar hand om den nödvändiga uppläxningen av icke-betalande kunder. Förutom företagandet delar de också på flickvännen O (Lively), en rikemanstjej och surfar-slacker som söker efter någon slags mening i livet.
Allt är frid och fröjd tills drogmaffian från Mexiko vill ha en del av kakan. När Ben och Chon vägrar samarbeta med dem hittar de killarnas ömtåliga punkt – O. Något som sätter igång en kedja av händelser som blir allt mer brutala och våldsamma.
När ”Savages” börjar känns det som en riktigt obehaglig skräckis-trailer, ett effektivt sätt att tala om för alla som tittar att här gäller det att vara hårdhudad för vi kommer inte att bjuda på några halvmesyrer. Voiceovern som sedan följer där O går igenom killarnas bakgrunder och innebördes relationer känns aningen ”Sex and the City”-skriven – fyndig ja visst, men ibland aningen klatschig med ordlekar som att Ben är en ”buddist” medan Chon är en ”baddist” eller ”orgasms” vs ”wargasms”.
Men redan från början är det snyggt gjort. Vyerna, åkningarna, färgerna, skådisarna – det här är underhållning när den är som bäst.
Det tar kanske aningen för lång tid innan vi når fram till själva kidnappningen som sedan sätter igång resten av handlingen, men Del Toro:s obehagliga torped dyker upp med lagoma mellanrum så att vi inte glömmer bort vad som komma skall. Det finns scener som är så grymma att det gör ont. Men humorn är aldrig långt borta – speciellt är det Salma Hayeks kartell-ledare som står för den balansen, mellan samvetslös ondska och mänsklighet.
Svettigt blir det i alla fall. Och det enda bekymret är att ju mer Ben och Chon trasslar in sig i kartellens våldsamma vardag, desto tydligare blir det att filmskaparna har ett nästan oöverstigligt jobb med att få till ett slut som håller. Jag önskar att jag kunde säga att de lyckas, men en förmildrande omständighet är i alla fall att man är beredd på att det inte ska vara särskilt bra. Så kan man bara bortse från de sista tio minuterna så är det här klockren, snygg och svettig underhållning från början till slut – nästan.
