Möte mellan ett fototekniskt mästerverk och ett magplask till historia föder en film som inte engagerar men dock intresserar rent visuellt. Det hela blir ändå inte en minnesvärd bekantskap då det intressanta hamnar in skymundan av det andra.

Polisman Johan Falk och gruppen för särskilda insatser är tillbaka i hetluften, med sex nya filmer (fem direkt till video och den avslutande på bio). Det är en återkomst som inleds starkt men tyvärr tappar farten efter ett tag.

”Hypnotisören” tar steget över till vita duken för att fullfölja sitt öde att bli nästa stora svenska kriminalfilmsexport. Utförandet är i stort sett klanderfritt även om spänningsgraden kunde ha varit högre.

Trenden med sammanlänkade historier som härstammar ur ”Short Cuts” fortsätter med detta spretiga drama om diverse människoöden världen över. En imponerande rollista räcker långt men man saknar fördjupning och utveckling i vissa av historierna.

”Judge Dredd” är som ett dataspel. Och som alla dataspel så antingen hatar man den eller så älskar man den. Personligen ska jag erkänna att jag gillar Sylvester Stallone, så döm till min förvåning när jag ger filmen en etta i betyg.

Det här är kanske inget som ska erkännas för då försvinner min trovärdighet som någon ”som har koll” och är ”först på bollen” på allt inom tv och film. Men det är ingen idé att undanhålla sanningen utan här kommer det: jag såg ”Band of Brothers” så sent som våren 2013.

Många var vi som slaviskt följde Jack Shephard, Kate Austen, John Locke, Sawyer & Co på en ö mitt ute i ingenstans under den större delen av 00-talet. Serien blev dock under sin gång, ironiskt nog då vi snackar om en ö mitt ute i det stora vida havet, en gigantisk vattendelare och då serien avslutades var det ett faktum; två läger hade bildats. Vi kan kalla dem ”Lost-Lovers” och ”Lost-Haters”. Personligen tillhör jag Lovers och nedan följer således min historia.

Tidsresor är alltid ett spännande tema på film och i ”Looper” bevisar man att det fortfarande finns spännande historier att gröpa ur fantasin om att besöka sig själv i en annan tid. Joseph Gordon-Levitt är självklar som sammanbiten actionhjälte medan Bruce Willis gör sin grej.

Under femtio år har det varit ensamt på toppen för ”Citizen Kane” som ohotat toppat BFI:s lista över världens bästa filmer, men nyligen fick gamla gubben Kane se sig passerad av Hitchcocks snurriga studie i brott och mänsklig besatthet. En värdig etta? Döm själva. Men på dessa svindlande höjder av en filmhistorisk kanon är det som cineast svårt att bli besviken.

Som alla succéfilmer var det dömt att ”Bridesmaids” skulle yngla av sig minst en dålig kopia. Det här skrattbefriade spektaklet har en bisarr brist på både sympatiska karaktärer, roliga situationer och vettig förbrukning av ensemblens talanger.

Föreställ dig att ett av dina barn försvinner spårlöst. Åren går utan att du får veta något nytt. Efter flera år dyker barnet upp i ett annat land och kommer tillbaka och lever med dig och din familj. Föreställ dig nu att den du trodde var ditt barn egentligen är en bedragare.

Steven Spielbers filmatisering av Philip K. Dicks novell med samma namn är en snygg futuristisk thriller som är lika bra idag som den var för tio år sedan när den kom ut. ”Minority Report” är en intressant lektion i filosofi som lär skapa flera diskussioner hemma i TV-soffan.

Paul W.S. Anderson sätter sin stridslystna hustru i en femte rond mot de odöda. ”Resident Evil: Retribution” är TV-spelsaction som inte tillför genren något nytt, men hade vi verkligen väntat oss det? Istället levereras det gammal hederlig rövkickande skjutfest, precis så underhållande som man kan önska.

Det första jag tänker på är Kevin Smith och Warren Zevon. Zevon är en av mina favoritartister och Kevin Smiths nästa (enligt egen utsago sista) film är ”Hit Somebody! (The Hockey Song)”, som baseras på en av Zevons låtar. Det andra jag tänker är att ”Goon” måste ha gjort Smith, precis som mig men av andra orsaker, ganska besviken.

Unga filmgeniet Xavier Dolan gör sin tredje film, ett drama om en mans könsbytes inverkan på hans förhållande, med samma färgstarka, personliga stil och det är trots den långa speltiden svårt att inte bli hänförd.

#Cannes 2012 – John Hillcoat är en mästare på att fånga miljöer som omfamnar publiken med känslan av att verkligen vara på plats. ”Lawless”, en blodig lektion i amerikansk historia och en verklighetsbaserad familjekrönika om tre bröder utanför lagen, är inget undantag.

#Venedig 2012 – Ja, det är vad Spike Lee kallar sina filmer, joints. Även om jag inte direkt är någon expert på just Spike Lee så kan jag se kopplingen. Filmer är – eller i alla fall kan vara – lite som ett rus som transporterar bort sinnet från verkligheten till någon annan spännande plats. Dessa ”joints” är skräddarsydda till olika sorters personer, och är man ett fan av Michael Jackson eller musik i allmänhet finns det nog ingen mer potent drog än det här.