#Sitges 2012 – Ray Harryhausen, skaparen av bakom Hollywoods tidigaste spektakulära specialeffekter, har inspirerat alla från Spielberg till Cameron. Tyvärr är filmen om honom mestadels ett hopkok av trivia och ankedoter för de redan frälsta.

De onda demonerna siktar in sig på en ny stackars, oskyldig familj och en kuslig liten pojke som skulle få Damien från ”Omen” att springa och gömma sig deltar i aktiviteterna. Dessvärre osar hela filmen déjà vu trots desperata försök till nya grepp.

#NYFF 2012 – Med ett tungt soundtrack och starka prestationer från många okända skådespelare gör ”Not Fade Away” ett ärligt nedstamp i 60-talets medelklass där generationsklyftan var som djupast och drömmarna som störst.

Dokumentären om den brittiske superspionens historia, från Ian Flemings första tangenttryckning till den kommande premiären av ”Skyfall”, är en film som stressar sig igenom årtionden av filmhistoria och hinner aldrig mer än skrapa på ytan. Som en martini som är rörd och inte skakad lär den slinka ner hos en nybörjare, men den lite mer kräsne fanatikern förväntar sig mer.

Visst kan jag relatera till ämnet och visst är skådespeleriet bra, fotot är dessutom för det mesta klanderfritt och musiken riktigt härlig. Men. Det är något viktigt som saknas i berättelsen och karaktärerna är, hur bra de än spelas, för platta för att lyckas beröra på riktigt och hålla mitt intresse vid liv i närmare två timmar.

Jag kan vara ganska äckelmagad av mig, främst när det gäller vissa… kroppsliga avyttringar. Som spyor. Trots det fanns det en scen i ”Piranha 3D” där en sådan syntes tydligt, som jag inte hade några problem med tack vare en kontext av fungerande fånighet. ”Piranha 3DD” har en motsvarande scen involverande en spya men kommer inte undan lika lätt. Kommer faktiskt inte undan alls.

Checka in, se monster, fnissa en del, ge rikligt med dricks. Från ”uppstickaren” Sony Pictures Animation.

#Sitges2012 – Indiefilm och tidsresor brukar sällan – om inte aldrig – gå hand i hand. I den här fyndiga, lilla komedin är det dock just en planerad tidsresa i en påstått fungerande tidsmaskin som påverkar en trio tidningsreportrars liv.

#Sitges2012 – Att ett enormt, huggtandat utomjordiskt monster med tantakler skulle attackera en idyllisk, liten fiskarö på Irland vad nog det sista invånarna förväntade sig. Ännu mindre att det hemliga vapen som kan användas emot besten är alkohol (det blodtörstiga monstret tål inte ämnet och spottar bestört ut försupna, tilltänkta offer).

Skogssaga med miniälgar, regngrodor och en jättestor brun björn blir lagom spännande och engagerande för både stora och små. 
Ibland känns filmen för mörk och dyster och jag skulle kanske ha önskat mig aningen lägre tallar och mer solljus över miljön och omgivningarna.

Första gången jag såg ”Repet” äcklades jag av min egen fascination med innehållet av filmen. Numera har jag blivit bekväm med min attraktion till mänsklighetens mörkare sidor och älskar att ryckas med i denna humoristiska analys av hur en teori kan bli något alldeles verkligt…

#Sitges2012 – ”In Bruges”-regissören Martin McDonagh fortsätter att leverera sin smarta kombination av svart humor och brutalt våld i sin andra långfilm och han har skrapat ihop en riktig drömensemble. Ingen total fullträff men nära inpå.

#Sitges 2012 – Marknadsföringen av ”The Tall Man” kan var den mest vilseledande sedan trailern som försökte få ”Vägen” att likna en actionfilm. Efter en första halvtimme av standardskräck så utvecklas den här originella men splittrade filmen till något tänkvärt och annorlunda – även om det går att ifrågasätta rollsättningen av Jessica Biel som jordnära småstadsläkare.

#NYFF 2012 – Otroligt hjärtskärande, samtidigt som man lockas till skratt av absurditeter. En av de svåraste filmerna att se och ta till sig på länge, men även en av dem som mest manat till eftertanke.

#Sitges 2012 – Med vacklande steg går Rob Zombie från psykopater och seriemördare till det övernaturliga med den här soppan om satanister, demoner och Djävulen själv. Syftet – att återskapa stämningen från 70-talsklassiker – är ädelt, men det ständiga effektsökeriet blir snabbt absurt och fru Zombie – Sheri Moon – spelar hellre än bra…

Nu när Anders Nilsson, mannen bakom karaktärerna, är tillbaka på kommandobryggan, känns det ganska tydligt att han är bäst lämpad att ta hand om Johan Falk. Eller klarar han kanske svensk action bättre än många andra, för ”De 107 patrioterna” är en av de bättre Falk-filmerna på länge.

Detta över tre timmar långa familjeepok må vara känt som James Deans sista film men faktum är att det är Rock Hudson och Elizabeth Taylor som är stjärnorna – och de levererar två av sina karriärers bästa rollprestationer i det här lätt spretiga men starka dramat.