Camille och Sullivan är ett förälskat tonårspar vars kärlek sätts på prov när han ger sig iväg på en längre resa med sina vänner. Han skriver till henne och bedyrar sin kärlek, men breven kommer alltmer sällan för att en dag upphöra helt, vilket krossar Camilles hjärta och slår hennes tillvaro i bitar.
I filmens början slängs vi direkt in i det unga parets relation, den är intensiv och på sina sätt kärleksfull och fin. Det liggs mest hela tiden och det är väl trevligt så, men under den gulliga och lustfyllda ytan frodas en besatthet hos Camille som från ganska tidigt känns allt annat än sund, om nu besatthet någonsin är tecken på hälsa. Sullivan däremot är hela tiden provocerande nonchalant gentemot hennes känslor och beter sig inte bättre än en liten smörsnackande skitstövel som jag inte alls finner charmig (kanske för att jag antagligen kunde gjort just det för 15 år sedan). När han lämnar henne, lämnar filmen för ett tag honom och vi som publik får istället följa hennes resa och försök att glömma. Det är absolut rätt fokus och jag vill också i filmens andra halva lära känna Camille mer, vill att hon ska lyckas, mogna och ta kontrollen över sitt liv. Hon gör lite halvhjärtade försök och hittar också till sist ny kärlek för i samma veva, efter drygt åtta år, åter möta Sullivan.
Trots att man lätt kan känna igen och också känna igen sig själv i de båda figurerna är de egentligen på olika sätt rätt svåra att tycka om och den stora mängden film med många scener som inte bidrar till varken handling eller personer gör inte saken lättare.
Camille, som spelas av begåvade Lola Créton, ömmar jag för men blir samtidigt otroligt irriterad på. Hennes konstanta passivitet och den smått apatiska uppsynen som nästan i varje bildruta sitter fastklistrad i hennes ansikte likt ett blött höstlöv på marken stör mig, fastän det också är just det som väcker min empati och håller kvar min nyfikenhet. Sullivan är lite mer nyanserad på ytan men korkad och just därför väldigt ofta på gränsen till elak när han slänger med ”komplimanger” och fraser som ”jag tänker på dig när jag kysser andra” och jag undrar för mig själv varför hans klichéer förblir oemotsagda filmen igenom.
Utan att säga för mycket blir det mot slutet närmast plågsamt påtagligt hur lite faktiskt som har förändrats under åren och jag vet inte, kanske är det just det regissören och författaren Mia Hansen Love vill säga, men det räcker inte. För trots det fina fotot och lättengagerande ämnet tycker jag inte om det jag sett och det är just den grava underutvecklingen hos huvudpersonerna snarare än bristen på egentligen handling, som under filmens gång är svår att acceptera och efteråt förlåta, då jag nästan känner mig lite lurad.
När de återförenade tu vid ett senare tillfälle går på bio och efteråt jämför sina olika åsikter om filmen, speglar deras spretande tankar om den min egen upplevelse av denna. Jag tycker ”Min ungdoms kärlek” är fängslande på sina håll och jag kan uppskatta de stundvis poetiska bilderna, men samtidigt irriteras jag som sagt för mycket av låsningen hos både personer och händelseförlopp.
Ingmar Bergman var en mästare när det kom till filmer som koncentrerade sig på tillståndet mer än själva handlingen. Inga likheter i övrigt men ”Min ungdoms kärlek” är ett slags tillstånd, fast som sådant måste det utvecklas åt något håll för att engagera vilket alltså inte händer här.
