Mörk men samtidigt hoppfull. ”The Perks of Being a Wallflower” ger ett äkta och varmt porträtt av hur det är att vara ung, blyg, förvirrad, kär – ja allt det där som här ungdomen till.

Rebellisk, ung dam får kufig, asocial gubbe att öppna sig – stoppa mig om du hört den förut… I den här svenska dramakomedin finns hjärta, värme och sympatiska karaktärer men jag hade gärna upplevt det i en mer originell historia.

#NYFF 2012 – En av de mysigaste kärlekshistorierna på länge – den mellan två tjejkompisar – känns fräsch att titta på, men ”Frances Ha” blir ändå för mycket klumpig och pinsam Greta Gerwig för att nå de riktiga topparna.

Innan ”Breakfast Club” och den moderna generationens oändliga spann av filmer om förvirrade, osäkra ungdomar så kom milstolpen som kom att sätta standarden för en hel genre – och med en av filmhistoriens rättfärdigt mytomspunna, sexigaste stjärnor i huvudrollen.

Jodå. Fortsätter man i den här riktningen, och varför skulle man inte tjäna pengar på att göra det, så kommer ”Taken 3” bara vara Liam Neeson som går loss med knytnävarna i ett rum fyllt med kött.

En supersnut tar sig an ett helt hus av busar, i en framtidsstad där brottsligheten blivit ohanterbar. Med ultravåld och sköna blinkningar till fansen är ”Dredd” också en hyllning till 80-talets råaste actionfilmer. Som ”Die Hard”, med mera muskler och större vapen.

På papperet en god tanke. En bra idé. Men ”The Cold Light of Day” klarar inte av att hålla det löfte som jag ändå tyckte att den lovande ända fram till, och inklusive, trailern. Emellanåt underhållande, i slutändan är det ändå med för många brister.




Skön kontrast mellan den sagoliknande paketeringen och den grova humorn på insidan gör ”Ted” till kul underhållning för stunden. Smart skriven dialog och många filmreferensdetaljer för cineaster att lägga märke till, väger upp att själva handlingen har setts förut.

Redan i sin första huvudroll bevisade James Dean vilken unik, mångsidig talang han var med en järnstark rollprestation som avundsjuk son och bror i en bondefamilj. Filmen har åldrats en aning men den tragiska historien är fortfarande både stark och relevant.

#NYFF 2012 – Mitt bland Hollywoods alla kopior, uppföljare och remakes så kommer ibland en film som inte bara bygger på en helt unik berättelse, utan som totalt lyckas fånga sin publik med både gastkramande spänning, fina karaktärsskildringar och miljöer som är så vackra att man tror att man befinner sig någonstans mellan dröm och verklighet – en film som förkroppsligar begreppet ”filmmagi”.

Efter årtionden av filmer om plågade konstnärer får vi äntligen ett porträtt av hustrun till en av dem och en fängslande skildring av kvinnorollen i slutet av 1800-talet. Lider av vissa klyschor men Birgitte Hjort Sørensens stjärnkvalité i huvudrollen lyfter filmen.

”Rebecca” är en fantastisk film som får kalla kårar att leta sig över ryggen. Man kastas mellan känslor av välbehag och romans till avsky och rädsla. På sätt och vis påminner det hela om en saga.

Full fart framåt är ledorden i den här enkla lilla filmen som existerar i ett begränsat universum av några få timmar och med bara en handfull karaktärer. Men adrenalinet hålls uppe rakt igenom och vi får tillräckligt med kring-story för att det här ska duga alldeles utmärkt för stunden.

En befriande brist på ironi och krystade skämt gör den fina lilla sagan om sköldpaddan Sammy mer åtråvärd för mig som vuxen. Visst, lika bra som vissa andra sagor i samma genre är den inte, ej heller når tvåan upp till första filmens gripande historia, men det är ändå lagom gulligt, med hyfsat högt tempo och charmig pedagogik, vilket jag tror kommer gå hem hos den yngre publiken.

Möte mellan ett fototekniskt mästerverk och ett magplask till historia föder en film som inte engagerar men dock intresserar rent visuellt. Det hela blir ändå inte en minnesvärd bekantskap då det intressanta hamnar in skymundan av det andra.

Polisman Johan Falk och gruppen för särskilda insatser är tillbaka i hetluften, med sex nya filmer (fem direkt till video och den avslutande på bio). Det är en återkomst som inleds starkt men tyvärr tappar farten efter ett tag.

”Hypnotisören” tar steget över till vita duken för att fullfölja sitt öde att bli nästa stora svenska kriminalfilmsexport. Utförandet är i stort sett klanderfritt även om spänningsgraden kunde ha varit högre.