Bergmans kanske mest älskade och lättillgängliga film är en mustig släktkrönika som är vacker, skrämmande och intressant. En produktionsmässig triumf som är en både internationell och svensk klassiker att njuta av i all evighet.

Filmversionen av Liza Marklunds ”Prime Time” var som upplagt för en Agatha Christie-doftande ”whodunnit” i lyxmiljö. Men riktigt så roligt ska vi inte få det. Den som bestämde sig för att beröva den här historien på all spänning och potential är den verkliga boven i dramat.

Den uppdaterade, mörka stilen passar mer än väl. Rebooten av den välkände superhjälten har allt man förväntar sig av en blockbuster, men det som överraskar mest är Marc Webbs starka personregi och Andrew Garfields mångbottnade karaktär. Det finns bara ett ord att beskriva nye Spider-Man: Amazing!

Timothy Dalton tar över kostymen, tjänstevapnet och de skarpskjutande replikerna, för att ge Bondserien den nytändning som fansen väntat på under hela 80-talet.

Peace & Love Film Festival – De som trodde att svenska tonåringar var vilda bör kolla in den här serbiska feelbad-rullen. Å andra sidan kanske inte, såvida du inte är sugen på en origie i fylla, knark och väldetaljerat förnedringssex.

Peace & Love Film Festival – Ibland krävs det så lite för en intressant och underhållande historia på film. Här har indieveteranen Hal Hartley skapat ett alldeles förtjusande, litet dagsäventyr med sin avslappnat karismatiske huvudrollsinnehavare D.J. Mendel.

Peace & Love Film Festival – Vad gäller indiefilmer på gaytema så kan man räkna de minnesvärda på tio fingrar. Regissören Alan Brown har dock kommit på konststycket att skildra en homosexuell romans på en militärbas till texten av Shakespeares ”Romeo & Julia” och även om dialogen är tung så är det medryckande och välspelat.

Svenska thrillers är inget man är bortskämd med, särskilt inte bra sådana. Därför är det extra kul att Johan Storm och Johan Lundborg med små medel och liten budget levererar en tät, effektiv thriller med gott om nagelbitarmoment.

Det har gått stadigt utför sedan vi mötte istidens hjältar för första gången år 2002. Nu är de tillbaka för fjärde gången, och maken till oinspirerad uppföljare har inte skådats sedan fjärde ”Shrek”.

Paul Rudd. Jag älskar Paul Rudd. Och jag är även väldigt förtjust i Jennifer Aniston, en absolut underskattad skådespelare. Men man kommer inte långt med två bra skådespelare i huvudrollerna, om idéerna saknas, och goda idéer är något ”Wanderlust” har ganska ont om.

Man förväntar sig nybörjarmissar, att 60-talshumor inte går hem idag, eller att det skulle ta honom några filmer för att på riktigt hitta in i den här patenterade ”Woody Allen-stilen”. Ingenting kunde vara mer fel.

Nej, Pixar gör ingen comeback här efter svaga ”Bilar 2” förra året. ”Modig” är en helt okej liten film, men berättelsen är varken alternativ eller fängslande nog för att leva upp till Pixars guldklimpar och inte heller gullig och romantisk nog för att tävla med det bättre från Disney.

Efter sju filmer var det dags för Roger Moore att hänga in kostymen. Hans sista uppdrag är ett underhållande och godkänt äventyr, som får ett extra lyft av två minnesvärda ärkefiender.

Eftersom det vore dumt att ha några förväntningar på en Adam Sandler-film så är det också svårt att bli besviken. ”That’s My Boy” är inte det sämsta vi har sett från Sandler, men det betyder förstås inte att det är bra.

Jag läste på om ”Act of Valor” och upptäckte det här, att det är en spelfilm om amerikanska flottans specialförband Navy SEAL som är gjord med stöd av Navy SEAL och använder riktiga, aktiva, Navy SEALs som skådespelare. Om det är till mer hjälp än stjälp för den slutliga produktionen? Inte om det är en effektiv spelfilm du vill ha.

”Fargo” är en vacker thriller som är ett måste för alla filmälskare. Här finns fantastiska skådespelarinsatser, engagerande story och ett mycket fint soundtrack.

Jag älskar underliga nätter. Utekvällar som tar en till ställen man inte planerat för, som ger möten med alla typer av människor, kantat med händelser som knappt går att förklara. Jag älskar filmer som beskriver dessa kvällar. Eller åtminstone i teorin, för jag älskar inte ”The Sitter”.