Rymdsåpetrilogin ”Mass Effect” är kanske inte den största stjärnan på spelhimlen, men den lyser med en särskild glans och har en fanskara som definitivt räknas till de mest passionerade. Och såvida de nu inte avskyr karaktären James Vega så kommer de förstås att älska den här filmen lika förbehållslöst som jag.

De höga förväntningarna jag lämnade vid dörren möter mig när jag går ut ur salongen. ”Vad var det vi sa” flinar de. Och visst, de hade rätt. ”Call Girl” av Marcimain är en helt fantastisk svensk film. Det finns inget i den jag blev besviken på. Fotot, musiken och regin är så bra sammansvetsat och de tillsammans med de rakt igenom suveräna skådespelarna lyfter hantverket till helt nya svenska filmhöjder.

William Friedkins namn har väl inte haft någon större bärkraft på ganska många år nu, inte sedan ”French Connection” och ”Exorcisten” under sjuttiotalets första halva. Jag säger inte att ”Killer Joe” är filmen som kommer förändra allt men den ligger bra till för positivt surr.

Vi har sett det förr. Två personligheter som sina olikheter till trots hittar varandra så att ljuv vänskaplig musik uppstår. Här blir ändå berättelsen om relationer lite annorlunda och också på sina håll mycket bättre än det slentrianmässigt ibland kan vara, samtidigt som filmen i sin helhet skulle ha haft fördel av fler tillfällen till skratt och en mer nyanserad sidohistoria.

Svenske regissören Bo Widerberg började en gång göra en dokumentär om sin pappa Arvid. Dokumentären blev aldrig klar, men nu har Bos son Martin gjort en dokumentär om både sin pappa, sin farfar, sig själv och sina söner Joel och Morris. Resultatet är både en välgjord dokumentär och en sorts cinematisk familjeterapi.

Det är inte bara det att Q gör comeback. Många efterfrågade pusselbitar faller på sin rätta plats i ”Skyfall”, samtidigt som femtioåringen Bond och hans värld får en ordentlig uppgradering till 2012. Lagom till årets jubileum kommer filmen som rör om i spiongrytan och gör 007 cool och spännande igen.

”Skuggan av ett tvivel” är inte en av Hitchcocks mest kända filmer men väl värd att se. Enligt honom själv är det den filmen som ingen kan klaga på. I den här filmen förälskar vi oss i den mest skyldiga och charmerande mannen. Ingen är helt och hållet god eller helt och hållet ond, däri ligger det obehagliga. Det mest briljanta i filmen är hur faran tar sig in i de mest alldagliga miljöer, där vi minst anar den.

Daniel Fridells dokumentär, om två musiker med samma dröm men helt olika vision om hur de ska uppnå den, är en intressant inblick i hur det är att leva på Kuba och vilka val man ställs inför i jakten på ära och berömmelse.

#Sitges 2012 – Ibland är det läskiga på film något mycket mer simpelt än monster, zombies och spöken – nämligen en okänd galning med ett vapen. Det tar den unika lågbudgetthrillern ”Tower Block” vara på och återskapar med sin råa, brutala ton stämningen från gamla kultfilmer som John Carpenters ”Attack mot polisstation 13”.

#Sitges 2012 – Simon Pegg är tillbaka i den form han passar bäst – brittisk komedi. Han spelar Jack, en före detta barnboksförfattare som utvecklar en frenetisk paranoia när han skriver en bok om seriemördare. Inför ett möte med en Hollywood-producent tvingar han ner sig själv till en tvättstuga vilket får ödesdigra konsekvenser.

Resväska eller ledtråd? Brevkorg eller penis? Vad döljer egentligen ”The Shining” för hemligheter? Rodney Aschers dokumentär låter fansen komma till tals, eller rättare sagt: några tokbesatta individer som stirrat sig blinda på Kubricks klassiker för att hitta dolda budskap. Det är en film av fansen, om fansen, men inte så mycket för fansen.

#SFF12 – John Hawkes och Helen Hunt lyser i Oscarsvärdiga prestationer i det här verklighetsbaserade dramat om en förlamad poliopatient som vill förlora oskulden. Gripande och med ett sinne för humor, men en spretig och ojämn film gör inte historien rättvisa.

På pappret låter detta fruktansvärt banalt – en spinoff med älvan från ”Peter Pan” som undersöker en mystisk skog och hittar sin sedan länge försvunna syster. Men faktum är att det här animerade äventyret bjuder tilltalande och roande underhållning för de minsta, trots blek dubbning och några meningslösa musikalnummer.

Med ”Alla råns moder” är Anders Nilsson för andra gången i rad tillbaka som regissör (innan han lämnar ifrån sig tyglarna igen) för sin skapelse. För andra gången i rad visar han var det proverbiala skåpet ska stå.

Det omaka kompisparet på nya äventyr är lika charmiga som alltid. Att hjältinnan gestaltas av en liten Anna i randig klänning känns väldigt nytt och fräscht än idag, vilket på ett sätt är bekymrande men inte desto mindre rätt och äventyren paret låter oss följa med på är mycket roliga och medryckande, framför allt för de yngre.

Torr och sträv karaktär med undertoner av sur citron, det hade kunnat vara en flaska franskt rödvin på bolaget men än bättre en beskrivning av humorn i ”En bohem i Paris”, regissören Anne Fontaines (”Coco – livet före Chanel”) nya komedi.

Den når inte hela vägen upp till toppen av sedda mästerverk, men denna Nya Vågens pärla från 1959 hamnar ändå högt på min lista över fantastiskt fina filmiska verk. Den okonstlade men gripande historien lämnar nog ingen helt oberörd när sista bilden väl fryst till.