Susanne Bier gör en förvånansvärt lättsam romcom efter sin Oscar för den betydligt tyngre ”Hämnden” och med bröllop, medelhavet och Pierce Brosnan är liknelserna till ”Mamma Mia” oundvikliga. Å ena sidan en ganska förutsägbar film om cancer, å andra sidan en väldigt trevlig och fin film om kärlek och ensamhet.

Trots en rätt bekant story om att vara sig själv är ”Bitchkram” ett välspelat, visuellt fyrverkeri värt din tid. Tyvärr blir aldrig tonårskänslorna lika sprudlande som den visuella stilen. Andreas Öhmans andra långfilm kunde ha träffat hårt som en bitchslap, men värmer nu snarare som en mysig (bitch)kram.

Peter Flinth påbörjade Liza Marklund-serien med ”Nobels testamente” och kommer tillbaka för att ge den en värdig avslutning. Det mesta som släpptes däremellan vill vi ju bara glömma – men trots att de exotiska miljöerna är ett skönt avbrott från all grådaskig svensk deckare, tänder ”En plats i solen” aldrig riktigt till.

Det må vara helgerån att inte tokhylla en sådan älskad 80-talsfavorit som ”Top Gun”. Faktum kvarstår att den testosteronstinna jaktplansrullen har åldrats en aning, även om den fortfarande är både medryckande och underhållande.

På CV:t må Bill Cunningham bara vara en av hundratals modefotografer i New York men som person – speciellt i sin fabulösa bransch – är han en unik personlighet som inte liknar någon annan. Den här dokumentären skildrar med stort hjärta kulturkrocken mellan modevärlden och den sympatiska Bill.

Lysande skådespel och stundvis hög igenkänningsfaktor räddar denna rätt mediokra historia om äktenskapsproblematik. ”Hope Springs” är en komedi som inte är rolig. Vardagsdramatiken i den är desto större och gestaltandet av den är det bästa möjliga.

Uppföljaren till ”Midnatt i Paris” är ännu en söt Woody Allen-bagatell, eller snarare tre. Europaresan fortsätter till Italiens huvudstad, där vi dyker ner i ett antal skruvade öden.

Arvet från Bourne består i ”The Bourne Legacy” inte bara i att handlingen från den förra filmen överlappar med den nya, rätt tunna historien. Den är en Bourne-film både till DNA och yta, bara med en självklar Jeremy Renner i huvudrollen istället för Matt Damon.

Kombinationen av Tony Scotts livfulla regi och Quentin Tarantinos fräcka manus är en härligt våldsam, hårdkokt och romantisk 90-talsrulle med en otrolig rollista.

M. Night Shyamalan kör på med samma taktik som i ”Sjätte sinnet”, och det fungerar mer än väl. Med ”Unbreakable” korsar hemligheternas man en ny genre och ger oss en beundransvärd historia som berör och som skiljer sig mycket från andra hjältefilmer.

Laika, produktionsbolaget bakom ”Coraline”, levererar ännu ett animerat skräckäventyr för barn med både zombies, häxor och referenser för genreälskarna. Lite långdraget och blodfattigt men synnerligen underhållande.

När den här ingressen skulle formuleras ville jag använda ett svenskt ord för ”expendable” men kunde inte komma på något, så jag vände mig till en översättningstjänst. Ett av alternativen som lades fram var överflödig. Ganska lustigt, för det passar hyfsat in på vad jag känner för ”Expendables 2”.

Vi har mött troll och onda tomtar och vampyrer. Nu är det dags för nästa nordiska mytologiska varelse att inta biodukarna.

Att filmen har 75 år på nacken är ett fascinerande faktum som stundvis är svår att bortse ifrån, varför det mesta känns ”wow!” sett ur den synpunkten. Men den väl berättade historien bland småfolk och plåtgubbar fängslar faktiskt fortfarande åskådaren helt av egen kraft och trots att vissa scener innehåller fler kulisser än känsla, följer jag glatt med på den musikaliska resan och trallar mig igenom de 100 minuterna som färden tar.

Att slå på ”Livstid” är som att komma in på McDonalds och bli serverad en lyxig trerätters. Man tror att man vet vad som skall komma av en svensk tv-deckare, och de flesta vet bättre än att ha höga förväntningar. Och så kommer det en snubbe som Ulf Kvensler, ”Solsidan”-regissören med sin långfilmsdebut, och höjer nivån till något vi tidigare inte sett.

”Snabba Cash II” drar ner den kriminella trion längre ner i skiten än någonsin förr. Som publik är det bara att tacka och ta emot. Nye regissören slätar över föregångarens eventuella misstag, höjer nivån på det som redan var bra, och ger Stockholm Noir-trilogin en stenhård och närapå perfekt mittenakt.

John Cusack mjölkar sista droppen ur sin livsfilosoferande, sarkastiska persona i den här kombinationen av gotisk 1800-talsthriller och slasherfilm och påminner oroväckande alltmer om Nicolas Cage. Filmen är dock stundom småruggig även om den faller på en slarvig upplösning.