#CPHPIX 2013 – Stora kontraster och en allmängiltighet gör ”Krigets barn” till en bedårande berättelse värd varenda utmärkelse och positiva adjektiv den tilldelats på de stora festivalerna världen över. Det är en film skildrad ur ett barns ögon att fullständigt absorberas av.

Colin Firth som fumlig nörd, Cameron Diaz som käck sidekick och Alan Rickman som slemmig skurk. Känns det fräscht? Nej. Faktumen att det är en remake av en kuppkomedi från 1966 känns mer än uppenbart, men tyvärr har man inte lyckats uppdatera varken skämt eller charm.

Storslaget och explosivt, men tyvärr i 3D. ”Den store Gatsby” vinner på att ses i normal upplösning då den tredimensionella effekten inte fyller någon som helst funktion i de vackra, mer intima och romantiska scenerna, som dessutom tappar i trovärdighet på köpet. Med det sagt är ändå filmen grymt underhållande och fantastiskt flärdfull med alla färger och finesser.

Det är inte första gången det på film skojas om en återförening och här blir det kanske inte så jättekul som ändå väldigt bra och realistiskt, då både manus och skådespelare är träffande trovärdiga. Hade det inte varit för ett stundvis svajande tempo hade betyget lätt blivit snäppet högre.

James Franco fortsätter att söka sig till okonventionella filmprojekt. ”Interior. Leather Bar” är en experimentell under bältet-parafras med nakna, svettiga kroppar. Trots en kort speltid och sällsynt form är proportionerna helt rätt.

Vad vissa inbitna Tolkien-fans kanske lätt glömmer är att nyzeeländaren som både gav liv till Frodo & co samt en tre timmar lång ”King Kong”-remake gjorde en av 90-talets blodigaste, sjukaste – och roligaste – kultrullar. Där Sam Raimi blev något av 80-talets splatterkung så tog Jackson över facklan med den ljuvliga ”Braindead”.

“Star Trek Into Darkness” tar höjd och följer sin föregångare in i överljudsfart utan att vingla nämnvärt. Den gör gott bruk av sitt arv samtidigt som den välkomnar nyare tittare och erbjuder ett intensivt och mycket snyggt rymdäventyr av bättre blockbuster-kvalitet.

#CPHPIX 2013 – Incestuös, ockult och morbid. Chan-wook Park har ömsat skinn och intagit den amerikanska arenan. Hans första engelskspråkiga film brås på den tidigare hämndtrilogin och är en hisnande och kallblodig psykologisk thriller.

Med en handling som får utvecklas i ett lugnt tempo och med lysande karaktärsporträtt, framför allt om hur det är att vara 14 år och befinna sig i den del av livet mellan barn och vuxen, är ”Mud” en film som lyckas kombinera både äventyr och thriller utan att falla i stereotypfällan som så ofta sker för dessa genrer.

En lång, svartvit stumfilm från 1920-talet lär inte locka många idag… Men Fritz Langs klassiker inte bara är en intelligent, spännande och tänkvärd film utan även historiskt banbrytande både historie- och effektmässigt.

”Vi” saknar fysiskt våld men det psykiska blir desto mer påtagligt, otäckt och äckelintimt. Det är en psykologisk kärlekstragedi som inte bara är modig i de vågade sexscenerna utan även i sin tillit på manuset och skådespelarna – och det håller nästan hela vägen.

Även om historien i ”Bon appétit!” egentligen inte är särskilt märkvärdig så är den ändå tillsammans med de aptitliga bilderna på diverse matkreationer tillräckligt tilltalande för att engagera publiken. Dessutom lyser huvudrollsinnehavaren Catherine Frot med sådan styrka att jag är redo att förlåta de delar som inte håller samma klass.

Att Sam Raimi och Bruce Campbell varit inblandade i remaken av deras gamla kultfilm var troligen gynnsamt då man inte sparat på krutet gällande blod, slafs och avhuggna lemmar. Då gör det faktiskt inte så mycket att tempot stundtals haltar och att karaktärerna är rätt menlösa.

Jonas Åkerlunds tredje film skryter med en drömensemble men blir i sitt försök att vara både vara lågmält indie och charmigt skruvad tyvärr varken eller. ”Little Britain”-stjärnan Matt Lucas gör sin första huvudroll men varken hans eller Åkerlunds egen insats imponerar.

Lågbudgetfilmare finner nya sätt att mjölka ur Found footage-genren som sporrades av ”Paranormal Activity” genom att kombinera den med ett försök att återuppliva den gamla skräckantologin. Resultatet är svagt länkade, stundtals ruggiga historier som faller på skakig handkamera och poänglösa, ofta förutsägbara twistar.

Det är svårt om än nästan omöjligt att beskriva en film som ”The ABCs of Death”. Å ena sidan är det kanske skräckhistoriens mest ambitiösa episodfilm. Å andra sidan är det ett extremt ojämnt hopkok av allt du kan tänka dig på temat. Ens intryck och uppfattning är helt och hållet en smaksak men som ett rent filmexperiment är det intressant och sevärt.

Medan en snart 60-årig Bruce Willis fortsätter jaga bovar i ”Die Hard 5” så har några orelaterade filmproducenter fått för sig att originalet är tillräckligt gammalt för att sno rakt av och försätta i Vita Huset. För att stölden inte ska bli alltför uppenbar så har man brutaliserat våldet, fördummat manuset och valt en betydligt mer charmbefriad huvudrollsinnehavare.