”The Lone Ranger” är en vulgärt påkostad och ofta medryckande cowbojsarsaga för pojkar i nästan alla åldrar, och för de Johnny Depp-fans som inte har fått nog av att se sin hjälte utöva buskiskomik på uppdrag av Disney.

Pixar leker med fenomenet monster i garderoben och levererar en för dem typiskt varm, rolig och tänkvärd familjefilm som lever fint på en fin idé och den välfungerande hopparningen av John Goodmans och Billy Crystals talanger.

Det blir galet intensivt och ohyggligt spännande i den senaste apokalypsfilmen om de levande döda. Och fastän att filmen kanske egentligen inte har en särskilt märkvärdig historia, är ändå fotot snyggt, manuset välskrivet och berättelsen uppbyggd kring ett otäckt och tillräckligt trovärdigt hot. Två timmar i biofåtöljen rinner bokstavligen iväg.

Med en förvånansvärt smart tanke bakom blir ”This is the End” en av de roligaste produktioner vi sett från det här gänget. Filmens största värde ligger onekligen i att samtliga skådisar får driva med både sig själva och varandra på ett sätt som även vi skeptiker har svårt att inte falla för.

Peace & Love Film Festival – Man faller ju så lätt för de här enkla, briljanta och fina kärlekshistorierna. De som smittar av sig av endorfinkickarna och får allt att kännas enkelt. Ibland kan väl livet bara få vara en dans på rosor?

#Sitges 2012 – ”Kill List”-regissören Ben Wheatley följer upp sin våldsamma indierysare med en aningen bredare men desto mer bisarr svart komedi, om ett brittiskt medelklasspar vars husvagnssemester får duon i ”Natural Born Killers” att likna ett omslagspar till Sköna Hem.

Peace & Love Film Festival 2013 – Mauricio T. Valles skarpa långfilmsdebut är en relationssåpa med kärlek, droger, sex, svartsjuka, stora känslor och spansk hetta. Lite mer djup hade garanterat högre betyg.

#NYFF 2012: Med fina miljöer och välspelat från alla inblandande finns här en hel del att glädjas åt, men man kommer inte ifrån att filmens egentligan huvudperson Daisy är det minst intressanta med hela berättelsen.

Elle Fanning briljerar på ett nästan kusligt sätt i Sally Potters halvbiografiska berättelse om att som tonåring i sextiotalets London behöva hantera inte bara hormoner och brutna löften, utan också hotet om en eskalerande kärnvapenkonflikt.

Peace & Love Film Festival 2013 – Det handlar om Tim Buckley, en musiker jag aldrig hört talas om, och hans son Jeff Buckley, också en musiker jag aldrig hört talas om. Om deras förhållanden till kvinnor, deras egna obefintliga relation och deras musik.

Den kanske inte leder till några attacker av gapflabb men nog myser jag leende i min soffa medan de många av kärlek och lust födda komplikationerna vecklar ut sig. Miljöerna och kostymerna är fantastiska och i hantverket saknas inget.

Mark Wahlberg spelar samma roll för femtielfte gången: en hård snut som inte tar skit från någon. Väck mig, någon. Lyckligtvis finns här stabila motspelare och en hyfsad konspirationshistoria men mer än hyfsat blir det aldrig.

Oändligt vackert och ömsint om livet, lyckan och kärleken och sedan sorgen när något av det tar slut. Liv Ullmanns ärliga berättelse om den drabbande förälskelsen och den efterföljande isoleringen och ilskan i dess fotspår är så gripande att man inte kan låta bli att djupt beröras.

Uppföljaren till exorcism-rysaren är inte så usel som många sågningar påstått men liksom många uppföljare rätt platt och tråkig. Dess begåvade stjärna Ashley Bell lyser dock och är den som möjligen gör filmen värd en titt.

Ingen biosommar är komplett utan trikåklädda män med superförmågor, som räddar storstäder från att bli aska. Så passande då att mannen av stål kommer tillbaka, 75 år efter hans debut i serietidningsform. Men glöm filmerna eller TV-serierna du sett. Den här pånyttfödelsen, i händerna på Christopher Nolan och Zack Snyder, är självsäker, intensiv och full av svärta. En värdig kompanjon till ”Batman Begins”.

Först de goda nyheterna: Alla de miljoner tittare som har följt ”Fjällbackamorden” på SVT kan räkna med en oerhört mjuk och smidig övergång till långfilmsformatet när ”Tyskungen” nu får biopremiär. Samma överkonstruerade intriger, färglösa karaktärer och krystade vändningar – nu på vita duken!

#Venedig 2012 – När de första bilderna från Harmony Korines ”Spring Breakers” släpptes visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka och de första tankarna var spridda. Vad är det här egentligen? Vad sysslar James Franco med brevid Vanessa Hudgens och Selena Gomez iklädda enbart bikinis? Jag har nu sett filmen och kan helt ärligt säga att jag ändå inte riktigt vet vad det är för något.