En makalös första akt lämnar en del övrigt att önska när det kommer till de två efterföljande då en drastisk sänkning i både tempo och intensitet sker. Dock är skådespeleriet genom hela berättelsen av högsta och bästa möjliga kvalitet och framförallt minnet av inledningen så starkt och fortsatt närvarande ända till sluttexterna, varför min upplevelse av filmen ändå förblir positiv.

Det är som att se ett sämre sitcom-avsnitt som aldrig tar slut. Handlingen är flamsig och karaktärerna ointressanta. Men visst, könsorden haglar, så tycker man sådant är kul lär man ha anledning att skratta. Annars inte.

När Bram Stoker skapade sin blodsugande Dracula förstod han antagligen inte betydelsen som hans skräckikon skulle få. En legend som gått från att i över hundra år spela kallkårar på våra ryggrader till att tjusa dagdrömmande tonårstjejer.

Utan tvekan gör de läckra effekterna, det fantastiska fotot och fina rollprestationerna den här rysaren till en väldigt bra film. Tyvärr är det ändå just den perfekta förpackningen som till slut stör en aning och det faktum att filmen ska skrämmas och vara ryslig -helst hela vägen hem, hamnar dessvärre något i skymundan och de obehagligt snabba klippen i synk med det starka ljudet blir alldeles för hastigt övergående.

Man kan ändå inte utesluta att det någonstans i världen existerar en människa som har väntat i hela sitt liv på att få se Nicholas Hoult tampas med datorgenererade jättar i en högljudd men ganska vaniljsmakande vidareutveckling av sagan ”Jack och bönstjälken”. Denna människa kommer sannolikt aldrig att få det så här roligt igen. Vi andra har så klart haft mycket roligare.

Trögstartat om än välspelat science fiction-drama vars romantiska komplikationer visserligen är en trivsam krydda i historien men inte lyckas lyfta resten, då mycket annat runt omkring drar ner äventyret som förblir banalt och medelmåttigt.

John M. Chu ger oss några riktigt snygga actionscener, klart godkända slagsmål, stora explosioner och en historia som följer på, inte glömmer bort, första filmen. Men, ni vet, det räcker inte.

Att ”Stand by Me” handlar om mänskliga relationer, känslor och liv gör att den knappast kommer att kännas daterad hur många år som än går. Här finns något att uppskatta för alla oavsett kön, ålder eller smak.

Det krävs en rejäl nypa salt för att som åskådare klara sig igenom ”Upside Down” utan att ifrågasätta alltför mycket. Regissören/manusförfattaren Juan Solanas tar sig stora friheter med fysikens lagar för att bjuda på en modern kärlekssaga – en som vi egentligen sett många gånger förut, men aldrig ur den här vinkeln.

Clint Eastwood, denna gigant bland giganter. ”Gran Torino” skulle vara hans sista film som skådespelare men något, låt vara historien eller mångårigt samarbete med regissören Robert Lorenz, drog honom tillbaka. På ont och gott. För å ena sidan ”Trouble with the Curve” är en sämre film än ”Gran Torino”, men å den andra sidan är den här filmen en effektiv uppvisning i förbaskat bra skådespeleri.

Det blir riktigt obehaglig vardagsdramatik med torr, subtil humor och träffsäkra repliker när fransmannen Francois Ozon skildrar livet bakom stängda dörrar. Det är välspelat och väldigt nervpirrande och som publik har man ingen aning om vad som väntar bakom nästa hörn, vilket gör det hela än mer spännande.

Sorgmodig dokumentär om finsk arbetskraftinvandring och dess följder för den andra generationen som blev kvar eller flyttade ”hem” igen. ”Ingen riktig finne” är en otroligt vacker och rörande musikalisk roadmovie om sökandet efter sina rötter, om försoning och om acceptans av det som sedan blev.

Med risk för hatmejl: Brian De Palmas laddade regi, de klassiska scenerna och Al Pacinos pulserande insats åt sidan – den här kultfilmen saknar helt sympatiska karaktärer och är i jämförelse med originalet en ganska typiskt överdriven remake.

Även om ”The Incredible Burt Wonderstone” bjuder på en del muntra stunder och är allmänt oförarglig som film, så är det för ojämnt och går i för gamla invanda fotspår för att det skapa någon verklig magi.

Nästan 50 år innan Al Pacino presenterade några dödsdömda stackare för sin lilla vän, gjorde Howard Hawks en av 30-talets största och mest klassiska gangsterfilmer. En aning föråldrad minst sagt men särskilt sista halvan är laddad, spännande och full av nostalgiska detaljer.

Även om vi redan sett både ett antal animerade urtidsskildringar och ännu fler starka familjeband i ”genren” är det något väldigt nytt och fräscht med filmen om grottmänniskorna Croods. Bekantskapen med familjens härliga karaktärer får mig att med förväntan och mycket hoppfullt se fram emot en eventuell fortsättning på äventyret, som redan i denna inledande fas är förutom ruskigt snygg också otroligt underhållande och fartfylld.

Det blir väldigt trivsamt när man parar ihop Brasse Brännström, Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam i en dramakomedi om vänskap, åldrande och kärlek. Inget överraskar direkt och nytänkandet lämnas medvetet åt sidan, men det är trevligt, lätt dramatiskt och stundvis riktigt, riktigt roligt.