New York Film Festival 2013 – James Francos trogna adaption av författaren Cormac McCarthys (”No Country for Old Men”, ”Vägen”) roman kommer att dela folk mellan de som bara äcklas, och de som även hittar något värdigt artistigt i denna historia om en man i samhällets periferi, som sjunker längre och längre ner i ett träsk av brott och galenskap.

Med exklusiva visningar under endast två dagar på landets trettiotre största biografer klämmer Metallica lite oförhappandes ur sig en snygg konsertfilm som givetvis bara angår deras fans. Men nu är ju fansen några stycken.

Regissören till ”Lincoln Lawyer” borde ha en vinnande hand när han sätter Justin Timberlake och Ben Affleck i en thriller om nätpoker, ett ämne som både är aktuellt och inte direkt uttjatat på bioduken. Tyvärr verkar han hopplöst omedveten om ässen i rockärmen.

En halv miljon exemplar har sålts av Åsa Linderborgs självbiografiska barndomsskildring ”Mig äger ingen”. Nu kommer filmatiseringen i en fri tolkning i regi av Kjell-Åke Andersson (”Min store tjocke far”) och med manus skrivet av av den Emmy- och Oscarnominerade manuförfattaren Pia Gradvall. Det är en av höstens stora svenska filmer som kommer lyfta Mikael Persbrandts renommé om möjligt än högre och trycka den svenska publiken än djupare ner i galosherna i höstblåsten utanför biograferna, för mina vänner – det här är en jobbig film.

Fortsatta trakasserier från andra sidan skrämmer lite till en början. Men sedan sjunker tempot i takt med att trötta repriser och hopkrafsade rester från tidigare spökhistorier radas upp. 
Istället för att bli rädd känner mig mest utmattad och rätt uttråkad mot slutet och ser inte alls emot del tre som lär följa.

De omtalade sexscenerna i filmen känns kanske inte idag lika chockerande som när det begav sig på 90-talet och tyvärr heller inte riktigt lika sexiga. Dock ramar de ändå effektivt in den spännande intrigen och det hela resulterar i en väldigt underhållande erotisk thriller, som fortfarande utan tvekan lyckas förföra.

Det närmar sig slutet. Näst sista filmen i serien, åtminstone med Krister Henriksson, och med Kurt Wallanders sjukdom som får en allt starkare närvaro. Det är också de bitarna som blir bäst i en filmserie där månadens fall sedan länge förlorat sin glans. Där inte ens en mordbrännare kan tända en gnista i polisens arbete.

Radarparet Simon Pegg och Nick Frost checkar in igen med Edgar Wright för den sista delen i Cornetto-trilogin. Det är dags att kavla upp ärmarna för action, smällar och ohyggligt roliga skämt.

Dreamworks senaste alster är en ganska anspråkslös historia som är nästan ovanligt anpassad till de yngre målgrupperna. Men karaktärerna är kul och en del kändisröster blir ett lyft som gör det till en trevlig – om än lättförglömlig – upplevelse.

”Skumtimmen” efter en bok av Johan Theorin med samma namn är en otroligt känslosam dramathriller om sorg, försoning och ond bråd död. Det är också en väldigt ojämn film. För samtidigt som jag vill ha mer av vilandet i känslor och situationer saknar jag motsägelsefullt nog tempo då det emellanåt tenderar att bli alldeles för lågmält.

Långt borta är Luc Bessons glansdagar bestående av ”Det stora blå”, ”Nikita”, ”Det femte elementet” och ”Léon”. ”Farväl till maffian” visar att det inte blir ett dugg bättre för att Europacorp-producenten återigen axlar regissörsmanteln. Istället ligger dimman fortfarande lika tät som efter bolagets senaste, ”Taken 2”.

”Paradis: Hopp” är den sista delen av tre i det jätteprojekt som från början var tänkt som en film. Den är en lågmäld triumf för en av Österrikes mest spännande regissörer och bör ses i sitt sammanhang – men framförallt bör den ses.

När man äntligen gör en film om kanske världens mest älskade prinsessikon så hade man hoppats på en mer storartad film som fördjupade sig i den fascinerande titelpersonen. Tyvärr ligger fokus mer på kärlekshistorien och trots Naomi Watts sevärda insats så framställs Diana som ett helgonliknande våp.

Det är utan tvekan radarparet Jim Carrey och Jeff Daniels som lyfter den här nostalgiska 90-talskomedin. Bröderna Farrellys debut är ofta hejdlöst rolig men lider av transportsträckor och en tunn story.

Denna amerikanska remake på den japanska förlagan med samma namn är bland det uslaste jag sett på ett bra tag. Och då såg jag ”Grown ups 2” för inte så länge sen.

Disney presenterar en film för minstingarna om fordon högt upp i det blå som färdas över longitud och latitud. ”Flygplan” är en spin-off på Pixars ”Bilar” som rätt och slätt bara vågar köra på autopilot.

Religion, tro och vetenskap kolliderar i denna psykologiska dramathriller. Det blir både klaustrofobiskt och otäckt i den mentalsjuka miljön där filmen utspelas och som publik provoceras man till att mot sin vilja ta ställning i mycket svåra frågor.