Ingen är väl mer kvalificerad än Terence Winter (”The Sopranos”) när det kommer till att ta sig an ett enormt gangsterporträtt med skyhöga ambitioner. ”Boardwalk Empire” når de ambitionerna och långt mer därtill, vilket resulterar i den bästa serien som HBO någonsin producerat. (Recension av säsong 1-4.)

Det räcker med att höra den inledande musiken för att jag ska känna obehag och få tillbaka de känslor jag fick när jag såg ”Arkiv X” för första gången. Vinjetten osar nostalgi men den är också väldigt snygg, skräckinjagande och melankolisk. Den inleds med mästerlig musik av Mark Snow och avslutas med meningen ”The truth is out there”, helt klart en av de bästa vinjetterna till en TV-serie någonsin.

Detta har jag kallat ”American Horror Story” ett par gånger tidigare, jag kan dock helt enkelt inte hitta på en mer passande beskrivning till detta skräckpaket till TV-serie. Det kryllar inte direkt av skräck/rysarserier på TV och det har det väl egentligen aldrig gjort. Detta var dock bara en av anledningarna till varför ”American Horror Story” var ett sådant fruktansvärt välkommet projekt! (Recension av säsong 1-3)

Ett verklighetsinspirerat triangeldrama om tonåringar som flyr den fattiga vardagen på Kuba har både djupa karaktärer, naturliga skådespelare och en stark historia. Men för mycket fokus landar på den osympatiske heterokillen och ett svagt slut sänker intrycket.

”Hemma” lever på hjärta, atmosfär och fina skådespelarinsatser snarare än den något barnsliga historien.

Tompa jagar aliens, och en förklaring på sitt märkliga tillstånd som låter honom uppleva samma våldsamma stridsdag om och om igen. Bland effektfyllda sommarspektakel lämnar ”Edge of Tomorrow” en del att önska, men filmen överraskar lyckligtvis med en häftig idé som hamnat i rätt händer.

”Förr eller senare exploderar jag” är en oerhört gripande kärlekshistoria som verkligen känns, utan att för den skull bli för sentimental eller smörig.

Fem år efter att biopubliken fått bevittna Ellen Ripleys definitiva död i en gigantisk masugn återuppstod ”Alien”-serien plötsligt i händerna på den särpräglade esteten Jean-Pierre Jeunet, vars CV senare skulle utökas med bland annat ”Amelie från Montmartre”. Hans djärva och humoristiskt självmedvetna tolkning av Joss Whedons action-orienterade manus var när det begav sig visuellt banbrytande, men man lyckades sämre med den otacksamma uppgiften att göra Sigourney Weavers klonade hjältinna tillräckligt mänsklig för att bry sig om på riktigt.

Under Ripleys två första möten med de mordiska rymdvarelserna gällde överlevnad till varje pris. I ”Alien 3” kunde hon i allra bästa fall hoppas på att få dö snabbt och någorlunda värdigt. Biopubliken ville med få undantag följa med ned i ett sådant kompakt mörker, och den tredje delen i ”Alien”-sagan hålls av många för att vara direkt usel. Men ”många” har fel.

Att pluralisera titeln på historiens bästa rymdskräckfilm ”Alien” var bara det genialt i all sin enkelhet, och själva rullen står tjugoåtta år och otaliga filmteknologiska revolutioner senare fortfarande i en klass för sig. ”They’re coming outta the goddamn walls!”

Man korsar mänskliga fenomen som psykologisk realism, rå existentialism och ren och skär dödsångest med filmhistoriens mest obevekliga skurk, ramar in det med ett formspråk som för tankarna till H. P Lowecraft i rymden, pepprar med några av människosläktets allra värsta skräckscenarion; man landar i en klassiker som spränger gränserna för sin egen utskällda genre och blir allmängiltig på det allra bästa och värsta sättet.

Lovande start och mycket vackert foto i en film om ökenvandring som tyvärr sedan bokstavligen rinner ut i den omgivande sanden.

”Oculus” spelar på barnets vanmakt inför den sönderfallande familjen och drygar ut med rena skräckelement i en godkänd spökhistoria som kommer att få ett otal mindre bra uppföljare. Och tycker man inte att det är läskigt nog så dyker killen från ”One Tree Hill” upp i en biroll.

Angelina Jolie är perfekt castad som Den onda fén i den här ”Törnrosa”-rebooten och har bra motspelare i en toksnygg film. Men bland feministiska budskap och specialeffekter finns inte mycket att bry sig om.

Charlize Theron, Liam Neeson, Neil Patrick Harris, Giovanni Ribisi och Sarah Silverman, samt några fantastiska cameos (låt dessa vara en överraskning!) är vid sidan av den emellanåt riktigt roliga dialogen och de ännu bättre scenerierna, behållningen i en rätt medioker historia om kärlek och, som titeln utlovar, ond bråd och extremt påhittig död.

Den här verklighetsbaserade TV-filmen om AIDS-epidemin på 1980-talet är välspelad, stark och gripande men även stundtals melodramatisk och snyftig. Dessutom är Mark Ruffalo en aning malplacerad i huvudrollen men sevärt är det ändå, speciellt eftersom den vågar spegla bögarnas perspektiv till skillnad från vissa Hollywood-filmer.