Überklassisk prinsessaga med aningen för poppiga musikalnummer. ”Frost” bjuder ändock på fin vinterunderhållning med vackra animationer och en välkommen omfokusering till att handla mer om systerlig kärlek än den uttröttade par-diton.

Det är storslaget när George Cukor regisserar Greta Garbo och en väldigt ung Robert Taylor i ”Kameliadamen”. Känslorna stormar och kjoltygen fladdrar i denna grandiosa romans som utspelar sig i Paris under 1800-talets mitt. Och det är just Garbos närvaro och Taylors känslosvall som lyfter filmen till den tidlösa klassiker som den är.

GIFF 2014 – Steven Soderbergh ska ha kallat honom för David Lynchs och James Camerons oäkta avkomma, själv vet jag inte om ens det är en fullgod förklaring för Shane Carruths egendomliga filmspråk. Ett nytt språk att hata eller älska.. eller helt enkelt inte förstå.

Långt innan David Lynch släppte sin, i vissa smala kretsar kultförklarade kalkonfilmatisering av sci-fi-klassikern ”Dune”, smed en av filmvärldens allra friaste själar, Alejandro Jodorowsky, på en egen psykadelisk adaption som skulle bli långt större än ”2001”. Regidebutanten Frank Pavich berättar skickligt den fantastiska historien om storfilmen som skulle ta världen med storm men försvann som sand för vinden. Jag älskar film om film, även film om film som aldrig blev film – och i det facket håller ”Jodorowsky’s Dune” världsklass!

GIFF 2014 – I ett betonggrått Warszawa utspelas ett gaydrama lika kyligt som dess färgskala. ”Floating Skyscrapers” är med sin tematik banbrytande för hemlandet Polen, och aldrig direkt tråkig att följa, men det är svårt att komma riktigt nära dess karaktärer.

GIFF 2014 – Regissören Ester Martin Bergsmark fortsätter att göra film så som ingen annan i Sverige gör film. I ”Nånting måste gå sönder”, en naturlig kompanjon till ”Pojktanten”, öppnas än en gång dörren till en värld av de utstötta, kärlekstörstande, och de som kämpar mot könsnormerna. Och det är vackert där.

GIFF 2014 – ”Den stora skönheten” är en pampig uppenbarelse i förfäderna Pasolini och Fellinis stuk, och tyder på en återkomst för den italienska filmstaten som briljerade i Europa under neorealismens storhetstid men senare förlorade lite av sin ikoniska status.

En huvudperson som inspirerar, en karriär som vi bara kan avundas, och slutligen en sjukdom som får ett geni att tyna bort. Med facit i hand levde Roger Ebert sitt liv som i en pampig Hollywoodbiografi – och nu är den här, dokumentären om en stor filmkritiker och en sann filmälskare.

Ben Stillers mest ambitiösa regiprojekt hittills placeras med fördel någonstans mellan ”Forrest Gump” och Tim Burtons ”Big Fish” i filmhyllan. Det är feelgood i lyxförpackning som samtidigt levererar en elegi över fotojournalistikens (egentligen vilken bransch man vill) förändrade arbetsvillkor i ett digital och brysk företagskultur där individen har reducerats till legoklossar för inhyrda mellanchefer.

Idris Elba briljerar som Nelson Mandela i en film som serverar en vacker och många gånger ytlig skildring av ett otroligt liv.

”Delivery Man” visar upp en ny sida av Vince Vaughn, i en mycket mjukare roll, där han spelar spermadontatorn som får reda på att han har 533 biologiska barn. Filmens kärna om föräldraskapets vedermödor, utmaningar och glädjeämnen gör denna kanadensiska remake till en trevlig och värmande – om än anspråkslös – biostund.

Idén är i grunden lika enkel som den är genialisk, den här historien om en desperat mans biljakt efter sin fru, efter sanningen, och efter något han en gång hade inom sig men sedan länge förlorat. Man behöver inte ens någon ordentlig budget, bara driv och en gnutta talang. Tyvärr är både ordentlig budget och en gnutta talang saker som saknas bakom kameran på ”Getaway”.

”Mandomsprovet” är ett lågmält men samtidigt väldigt roligt drama till tonerna av flertalet Simon and Garfunkel-låtar. Det suveräna manuset med den torra humorn och fyndiga replikerna ackompanjeras dessutom av ett otroligt skickligt tekniskt hantverk, som fortfarande efter flera decennier imponerar.

”Boktjuven” är en nätt liten film – intressant eftersom den visar tyskarnas perspektiv under Andra Världskriget. Men berättelsen blir för lång och den griper aldrig riktigt tag i oss trots den dramatiska epoken under vilken den utspelar sig. Det blir dessutom stundvis lite för tydligt att vi har med en bokadaption att göra.

Regissören och producenten Peter Berg höjer flaggan med stjärnor och ränder i en film som varken ger eller tar särskilt mycket. Efter halva tidens gång med flera potentiella avslut börjar det bli enformigt och sticka i fötterna.

”Jack Ryan: Shadow Recruit” är konventionellt spännande och ett måste för fans av Tom Clancy, Jack Ryan och Kenneth Branagh på knasig dialekt. Övriga kan leta upp valfri hygglig spionthriller från de senaste tjugo åren och få samma behållning där.

Världens dyraste indiefilm är kanske mest känd för att dess producent, Penthouse-redaktören Bob Guccione, fyllde den med porr. Den är dock även alldeles för lång, tröttsam och rentav tråkig. Ren skam när skådespelare som Malcolm McDowell, Peter O’Toole och Helen Mirren är inblandade.