I början på året återupplivades Bamse på bioduken och charmade både barn och vuxna. Nu är det dags för en annan svensk barnklassiker men resultatet är inte alls lika roligt. Anledningen? Tyska skådespelare med dubbade svenska röster i en blandning av spelfilm och dataanimation.

Cameron Diaz och Jason Segel möts igen efter ”Bad Teacher”, som två förortsföräldrar på jakt efter en läckt sexvideo, och har fantastiskt samspel och tajming. Tyvärr lämnar manuset en del att önska och det anas en typiskt amerikansk moralisering kring sex.

Martin Scorseses ”Casino” innehåller ordet ”fuck” 422 gånger, etta på listan över filmerna med mest ”fuck” befinner sig en annan Scorsese-film – ”The Wolf of Wall Street”. Men filmen som hamnar bland topplaceringarna när såväl de bästa casinofilmerna som gangsterfilmerna ska listas är så mycket mer än sina svordomar.

Efter lyckade filmer som ”Training Day” (manus) och ”End of Watch” (manus och regi) känns det som att det är befogat att ha relativt höga förväntningar på en David Ayer-film. Inför ”Sabotage” gör man dock rätt i att sänka dem, då herr Ayer här visar att det kan gå käpprakt åt skogen även för honom.

Scott Cooper – regissören bakom ”Crazy Heart” – levererar här ett nyanserat porträtt av en risig amerikansk småstad i Pennsylvania som tagit stryk av globaliseringen. En gripande berättelse om hämnd och rättvisa vävs snyggt ihop med vass samhällskritik och fantastiskt skådespeleri.

Brittiska radarparet Steve Coogan och Rob Brydon återförenas för ännu en matglad bilresa, denna gång i Italien, och återigen är det gott om träffsäkra, improviserade dialoger. Men även för en ovanligt sevärd uppföljare så blir det aningen utdraget och med i-landsproblem svåra att engagera sig i.

Tim Burton har under sin drygt 30 år långa långfilmskarriär gjort sig känd som en regissör vars verk ofta är estetiskt drömska, gotiska och skruvade. Redan med ”Beetlejuice” – en av hans allra tidigaste filmer – gick han ”all in” med sin säregna stil, på både gott och ont.

”Apornas Planet: Uppgörelsen” bränner det mesta krutet på sina postapokalyptiska apor och slarvar med människorna i berättelsen. Men det är mycket apa man får för pengarna.

En skräckfilm om en tokig sjuksköterska som har ihjäl otrogna män och besattstalkar sin kvinnliga kollega hade kunnat bli underhållande exploitationsplatter. Men tyvärr blir det bara överspelat 3D-våld och oinspirerade nakenscener.

Michael Bays storslagna krigsepos om attacken på Pearl Harbor kommer inte att gå till historieböckerna för en respektfull skildring eller sin gripande kärlekshistoria. Sevärt blir det ändå, tack vare ambitiösa stridsscener.

Atom Egoyans dramatisering av de omskrivna pojkmorden i Arkansas och den rättsfars som följde, är snygg, välspelad och fascinerande. Ändå är summan mindre än beståndsdelarna – den borde varit ännu bättre.

Frankie Valli hade verkligen en röst med stor wow-faktor! Tyvärr är det bara de underbara sångnumren som får ”Jersey Boys” att sprudla av energi, medan bitarna emellan känns sega och deppiga – fulla med tjafs och otydligt fokus framåt.

Förväntningarna var relativt höga när det stod klart att Tim Burton skulle göra en nytolkning av 1968 års klassiker ”Apornas planet”. Men trots hans visuella talang, en otrolig cast och viss förbättringspotential blev resultatet helt obegripligt ruttet.

Ungerska Cannesvinnaren ”White God” talar kraftfullt om rastänkande, institutionell rasism och annan mänsklig destruktivitet. Den gör det med hjälp av ett gäng briljerande hundar.

Behöver man en paus från mainstream-film så är ”Mimi & Grigris” ett utmärkt val. Ett starkt, vackert drama om två omaka underdogs som finner varandra bland kriminalitet och fattigdom. Bara den unika avslutningen är värd biljetten.

Senaste exportvaran från Nordic Noir-fabriken över sundet är en mörk och dyster historia som lyckas göra tillräckligt många saker rätt för att hålla intresset uppe till slutet. Dessutom bjuds det på ett utmärkt radarpar varav ena halvan utgörs av Fares Fares.

Många avfärdar ”Dirty Dancing” som en tjejfilm och tjejfilm är, i vårt patriarkala samhälle, något som är mindre värt och därför legitimt att håna. Trots sin till synes töntiga historia rymmer ”Dirty Dancing” fantastisk musik och dans, en magisk kärlekshistoria och ögonblick av feminism. Och glöm inte att det går att älska ”Gudfadern” OCH ”Dirty Dancing”.