Att som tonåring dras mellan lockande tankar och påtryckningar från omvärlden är ett tungt kors att bära – särskilt om kärleken till Gud är den största påtryckningen av alla. Dietrich Brüggemann har med den Silverbjörnsvinnande ”Marias väg” lyckats skapa en fängslande och tänkvärd uppväxtskildring som dessutom inte är sen med att leverera en rejäl känga till kristen extremism.

Det är ett ojämnt manus i botten och flera av skämten har vi dessutom redan hört förut. Men det som var kul då är faktiskt också det än idag, varför uppföljaren till ”Dum och dummare” trots allt hela vägen är väldigt rolig och fortfarande minst lika galen som föregångaren.

”Slumdog Millionare” möter ”Guds stad” i en ofta charmig men något splittrad ungdomsdeckare som utspelas i Rio de Janeiros allra hårdaste förorter.

”Dyke Hard” kan vara det mest amatörmässiga som någonsin visats på en svensk bioduk. Det säger ju inte lite när vi har berikats med Beck-filmer och Göta kanal-uppföljare i åratal. Men vad den saknar i budget kompenseras tiofaldigt med en aldrig sinande filmskaparglädje, och en kickass-attityd som smittar av sig på alla i publiken.

Den suggestiva ”Black Coal, Thin Ice” har, sett till storyn, ett släktskap med utmärkta filmer som ”The Pledge” av Sean Penn eller David Finchers ”Zodiac”. Sett till atmosfär och stämning är den en brakfest för oss som älskar stilsäker noir.

Christopher Nolans ”Memento” kräver uppmärksamhet, och ju mer uppmärksamhet du ger den desto mer njutning får du tillbaka.

Med sin blandning av Charles Dickens, frostigt svenskt 1800-tal och rätt och fel i en tid av nöd, blev  julkalendern ”Tjuvarnas jul” en omedelbar klassiker när den sändes för tre år sedan. När berättelsen nu gör debut på bio är det ett välkommet återseende.

Grymt spelad av Timothy Spall och med ett otroligt ljus, värdig brittiske konstnären Turners tavlor. Men den här gången har Mike Leigh tagit realismen ett steg för långt, och låter sin egna förträfflighet som regissör gå ut över publikens upplevelse. Ska man göra filmer på 2,5 timme så ska de banne mig vara mer underhållande än så här.

”Doc of the Dead” är en otroligt underhållande men också upplysande dokumentär som ger oss kunskap om zombien som uppenbarelse och kulturen den på senare tid gett upphov till. Tyvärr spretar fokus ibland och på grund av filmens ringa längd blir flera intressanta avsnitt väl ytligt behandlade.

Mycket gripande men samtidigt uppmuntrande film om ungdom, identitet och klasstillhörighet. Regissören och manusförfattaren Celine Sciamma är verkligen helhjärtad investerad i det hon berättar, vilket smittar av sig och jag kan inte annat än att bli lika engagerad själv i det jag ser.

Våldsbenägen och ambivalent man på kollisionskurs med den absoluta katastrofen. ”Flugparken” är ett vinterfruset feel bad-drama som lämnar en hel del upp till tittaren.

Brasiliens Oscarsbidrag ”Varje gång jag ser dig” är en utomordentligt finstämd historia om vänskap och kärlek som med sin enkla skönhet knockar mig helt. Jag blir verkligen otroligt berörd av denna gripande och vackra berättelse som vem som helst borde ha lätt att relatera till.

Snygg film som skickligt lyckas fånga atmosfär och sipprande ångest av grupptryck och förväntningar inom överklassen. Till en början fascineras jag med viss vämjelse av att se de eskalerande svinigheterna, men tycker ändå i slutändan att det tyvärr aldrig blir till så mycket mer än så.

Christopher Nolans emotsedda rymdepos lyckas i sina bästa stunder med att få tanke och känsla att harmonisera på ett sätt som ytterst få moderna science fiction-äventyr klarar av. ”Interstellar” är en triumf som aldrig riktigt erövrar titeln Mästerverk, trots att den många gånger kommer nära.

Ett allvarsamt ämne får en humoristisk inramning i det här feel good-dramat om en grupp sudanesiska krigsflyktingar som försöker starta ett nytt liv i USA. Reese Witherspoon dominerar i marknadsföringen men i filmen spelar andrafiol till de afrikanska skådespelarna som är filmens hjärta och själ.

Catherine Deneuves mentala kollaps i Roman Polanskis psykologiska rysare är lika trovärdig som skrämmande, komplett med en obehaglig stämning som är svår att skaka av sig.

Kristen Stewart och Peyman Moaadi är
perfekta i det här träffande dramat om en soldat som utvecklar en oväntad
vänskap på Guantanamo Bay. Engagerande, utan melodrama eller
krigspropaganda/kritik.