Som ett svar på det konservativa filmklimatet har serietecknaren Bitte Andersson lyckats ro i land något så udda som ”Dyke Hard” – och få uppbackning av Svenska Filminstitutet, en storslagen premiärkväll på Stockholms filmfestival samt biodistribution. Ett konststycke utan dess like. För man kan lugnt säga att filmen inte liknar något annat som gjorts i detta land: det är tvära kast mellan vålds- och sexorgier, en glittrande gayfest och ibland en retrofuturistisk agentparodi med ”Austin Powers”-vibbar. Eller, som de själva uttrycker det i trailern: ”Just another Swedish action comedy musical B-movie”.
Dyke Hard är namnet på ett litet rockband som fått nys om en stor musiktävling. Frontfiguren Riff (Lina Kurttila) ser sin chans att dumpa bandkollegorna, och få sitt rättmätiga genombrott som soloartist. Manipulativa Moira (Josephine Krieg) erbjuder oväntad hjälp att krossa Dyke Hard, medan det ovetande resten av bandet styr kosan mot huvudstaden där de hoppas på att bli berömda. En roadtrip fylld med faror och överraskningar som du gör bäst i att upptäcka själv.
Troma möter Grindhouse, toppar med campy dragshow, roliga timmen-spex och porrfilmsfantasier (utan att det någonsin blir direkt barnförbjudet). Ett öppet sinne och viss smak för dåligt humor är till fördel för att verkligen uppskatta den. Och bli sen inte överraskad om filmen, tekniskt sett, lämnar mycket att önska. Skapad av 300 eldsjälar under fyra års tid, är den snarare som ett gigantiskt lapptäcke gjort med kärlek, ”man tager vad man haver”-principen och många filmiska influenser. Effekterna, kulisserna och 80-talskostymerna är därmed snarare charmiga än snygga. Och vad gör det att Buttericks-perukerna sitter illa, eller att amatörskådespelarna spelar över som om det inte fanns en morgondag? Det är en del av punchlinen.
Inget av det stör nämnvärt, för samtidigt lyckas man leverera skratt och galenskap på högsta växel. Handlingen är så fullproppad av skruvade idéer att jag förundras över hur allt ändå kan hålla ihop i en så tajt helhet. Tempot och underhållningsvärdet ligger långt över förväntan. För att vara en självutnämnd och stolt B-film är ”Dyke Hard” ljusår bättre än många svenska komedier på senare år. En kultfilm är född!
Nu hoppas jag bara få se en ”Dyke Hard 2: Dyke Harder” inom snar framtid – behovet av elaka mördar-cyborgs i svensk film är inte i närheten av fyllt.