Blandningen av Terry Gilliams säregna estetik och en mångbottnad berättelse om tidsresande är grunden i ”De 12 apornas armé”, en film som överträffar allt annat han har gjort under sin snart 40 år långa karriär. Skådespelarna ger allt i varje scen, överraskningarna är många och alla konventioner känns som bortblåsta.

Filmer
om kvinnlig vänskap lockar alltid, speciellt av begåvade regissörer och bra
ensembler. Men den här lider tyvärr av omotiverat fokus på pojkar/män samt en
Keira Knightley som saknar den komiska tajming huvudrollen kräver.

Bond-fantaster och actiongalningar kommer få tidig julafton i år. ”Kingsman: The Secret Service” blandar det bästa av gamla skolans spionfilmer med modernt hitech-spektakel, i ett serietidningsäventyr av sällan skådad awesomeness. Som kronan på verket: många blinkningar till den svenska publiken…

Norsk racingfilm hör sannerligen inte till det vanliga filmutbudet. Men vad som försöker vara hyllning till biljaktsfilmens glansdagar blir snabbt en blek burnout som närmast kan liknas vid en ”Göta Kanal” från grannlandet.

”The Theory of Everything” berättar om Stephen Hawkings formativa år och det bitterljuva äktenskapet med frun Jane. Det är elegant och stundtals gripande om uppoffringar, döende kärlek och svarta hål.

Vad kan Yuandynastins trinde kejsare med ett harem av 7000 konkubiner och tre fruar mer tänkas åtrå? Jo, en skarpsynt, italiensk karl född med ordets gåva. För vem annars är bättre rustad att iaktta det politiska maktspel som sker innanför Khanens murar? Miljonserien om Marco Polo och Khubilai Khans sado-masochistiska förhållande är ingen manusvinnare, men likväl ett fagert spektakel för ögat.

Del
tre i skräckserien med korta videorysare erbjuder fler bisarra skräckhistorier
av kreativa regissörer, fler knasiga effekter och mer skakig handkamera. Hyfsat
tidsfördriv men Found footage-formatet börjar kännas slitet.

Även om det finns bättre filmer på temat är ”American History X” en av 90-talets viktigaste och bästa filmer. Det är en modern klassiker och trots att den har några år på nacken känns den fortfarande läskigt aktuell.

Martin Beck kämpar tappert med ännu ett oinspirerat krimfall i sällsynt pratig Beckfilm. Några fina stunder finns i sidohistorierna, i övrigt har denna lika mycket puls som en död fisk.

”Miss Julie” är lång och tung, men den som tycker att svårmod ”à la Bergman” är ett sätt att förgylla vardagen, kan sluta leta. Ingmars gamla musa, regissör Liv Ullmann, har helt klart inspirerats av mästaren i denna anglifierade version av Strindbergs pjäs. Och trots att filmens 2,5 timmar känns, så är det både rafflande och underhållande med fantastiska insatser av alla tre skådespelarna.

Européer som tar sig an amerikansk actionfilm brukar inte vara ett recept för framgång, något som Luc Besson försökt ändra på med de testosteronstinna hämndfantasierna i ”Taken”-serien. När nu den tredje delen når svensk mark kan en gammal sanning bekräftas: uppföljare suger.

Alfred Hitchcocks underhållande comeback med den charmerande Farley Granger i huvudrollen.

Det
kan inte vara lätt att skramla ihop 26 stycken olika historier om Döden till en
och samla film. Och precis som i första är det av varierande kvalité. Men kombinationen
av svart humor och brutalt våld är mer helgjuten denna gång och här finns
imponerande verk av några av genrens mest spännande regissörer.

Att gå och se ”Unbroken” för att bröderna Coen står listade som manusförfattare är ett misstag, om man väntar sig att deras medverkan i produktionen ska märkas i någon utsträckning överhuvudtaget. Tänk istället åt ”Rädda menige Ryan”-hållet. Stort, dyrt, snyggt, heroiskt och svartvitt.

Början är lovande. Åtminstone sett till den nya, snygga vinjetten. Beck anno 2015 andas stämningsfull thrillerserie som hade platsat på HBO. Sen går det bara stadigt utför. När Peter Haber och Mikael Persbrandt tar på sina snutbrickor för 27:e gånget känns de mer än någonsin ”too old for this shit”.

Paul King har skapat en helt underbart fin film om den från TV bekante lille marmeladälskande nallen på villovägar i London. ”Paddington” i detta nya format är en välspelad, påhittig och otroligt snygg berättelse som gott kommer roa hela familjen i vinter.

Trots att vi nu lever på 2000-talet så är ordet abort och dess innebörd fortfarande oerhört känsligt i USA. Men det skrämmer inte regissören Gillian Robespierre, som med sin långfilmsdebut ”Obvious Child” tacklar ämnet med hjärta, mogenhet och sällsynt öppenhet.