Faktum är att ”Forrest Gump” var i rörelse under samma tid som ”Rain Man” och Warner Bros. – som hade chansen att göra båda – tackade nej eftersom de tyckte filmerna var för lika. Detta är naturligtvis nonsens. Inte bara handlar det om autism kontra lågt IQ utan ”Rain Man” är en dialogbaserad roadmovie medan ”Forrest Gump” är mer En Dumskalle på Äventyr.
Hur som helst. Tom Cruise, då hans stjärnstatus etablerats på allvar med ”Top Gun”, är kaxiga bilförsäljaren Charlie vars far han brutit kontakten med. När han får reda på att han snuvats på sitt arv från sin aldrig tidigare nämna bror – den autistiske, hyperintelligente Raymond (Dustin Hoffman) – så plockar han sonika upp honom från hemmet för att utföra en inte helt genomtänkt utpressning.
Det är en simpel men välskriven historia på det klassiska temat med egocentrikern som får en nyttig dos verklighet i livet och lär något om sig själv. Rollerna protagonist och antagonist är uppenbara redan innan de lär känna varandra men karaktärerna har berikats med starka personligheter, trovärdig dialog och inte minst förstklassigt spel från dess huvudrollsinnehavare.
Intressant nog fick Hoffman först rollen som Charlie men manade själv på att byta men tappade förtroende för såväl filmen som sin egen insats under inspelningen och försökte övertala regissören att byta ut honom helt. Rollen är således idag bland hans mest kända och han bidrar med en perfekt nyanserad rolltolkning. Även om Raymond inbunden i sitt mönster nästan liknar en robot så anas små, smygande detaljer under hans relation med brodern.
Ens reaktion på Cruise beror mycket på hur mottaglig man är för hans Hollywood-typiska charm. Han är självklart perfekt som självgod skitstövel men hans kompetens är konstant på en aningen lägre nivå än Hoffmans och det går inte att frångå det faktum att han lite spelar ännu en variant på den roll han alltid gör.
Filmen växlar fint mellan drama och humor, ofta i en och samma scen som när Raymond bestämt promenerar längs en väg framför Charlies bil. Här finns några fantastiskt roliga ögonblick, som en pratsalig väntrumspatient (en genuin lokalbo och inte statist) men även subtilt vackra scener som när Charlie lär Raymond att dansa i Las Vegas. Det är befriande med en film som faktiskt bygger på dialog och karaktärer istället för knasiga situationer eller action.
Andra bonusdetaljer är den utsökta Valeria Golino (mer känd som Charlie Sheens kärlek i ”Hot Shots”-filmerna) i rollen som Cruises flickvän. Hon bidrar med en förmildrande mänsklig faktor och en förnuftets röst mellan de extremt tydliga huvudpersonerna. Här finns även stämningsfull 80-talsmusik och glassiga bakgrundsmiljöer och solnedgångar för att rama in hantverket.
Filmen har dock kritiserats för att ge en onyanserad, orättvis bild av autistiska och visst är det lite typiskt att den liksom andra filmer på temat (exempelvis svenska aspergerkomedin ”I rymden finns inga känslor”) kretsar kring någon vars tillstånd är på en sådan extrem nivå. Men det är inget som själva berättelsen kan beskyllas. Det är ett välspelat, varmt, roligt och gripande drama med en av vår tids största skådespelare i toppform. Och ja, även Cruise går an.
