I rymden finns inga känslor 2010

Romantik Drama Komedi
Sverige
86 MIN
Svenska
I rymden finns inga känslor poster

Synopsis

"I rymden finns inga känslor" är en komedi om 18-årige Simon som delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med självlysande stjärnor – han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor.

När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek …
Ditt betyg
2.9 av 931 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
I rymden finns inga känslor
Biopremiär
3 september 2010
DVD-premiär
26 januari 2011
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
SF Film
Ålder
7 år
Längd

Recensent

Jonas Appelberg

2 september 2010 | 15:08

Udda komedi med trist historia

Detta är en film som behandlar ett handikapp utan vidare värdighet. Den verkar aspirera till att borsta bort stereotyper och fördomsfulla synsätt men lyckas i slutänden mer eller mindre bara att förstärka dem.

Simon är 18 år och trivs bäst i rymden. Eller rättare sagt i sin tvättunna. Där kan han krypa ner när allt känns för jobbigt och bara släppa taget. Inga krav, ingen tid, inga känslor. Simon har Aspergers syndrom och följer han inte det schema han lagt upp för sig själv har han väldigt svårt att hantera vardagen. Allt är tidsbestämt. Vakna, äta frukost, duscha, gå till jobbet, spela basket, äta middag, sova, vakna...blandas känslor in kompliceras bara allt och tillvaron kraschar.

Simon (Bill Skarsgård) bor ihop med sin bror Sam (Martin Wallström) och hans flickvän Frida (Sofie Hamilton). De flyttar ihop i filmens inledning och vi får bevittna hur svårt det kan vara att leva med rutiner helt anpassade för någon annan. Till en början har Frida inga problem att behöva kompromissa lite, hon älskar ju trots allt Sam, men ganska snart börjar bägaren fyllas och när Simon stampar in i hennes och Sams sovrum medan de har sex, bara för att poängtera något som inte står rätt till, rinner den över. Främst kanske det beror på Sams ovilja att prioritera henne framför Simon men hur som helst bestämmer sig Frida för att gå sin väg.

Den innan så stadiga och tålmodiga Sam faller in i en depression. Simon inser att det enda sättet att få sig själv och sina rutiner till Sams första prioritering igen är att hitta en ny flickvän åt honom. En flickvän som kan göra Sam glad och samtidigt diska när det är hennes tur.

Härifrån mynnar filmen ut i en konstig komedi som driver med både det allvarliga i att förlora någon man älskar och en kille med Aspergers som inte vet hur mycket skada han orsakar. Simon springer runt på stan och intervjuar potentiella flickvänner och slutligen finner han Jennifer (Cecilia Forss) som verkar vara perfekt.

Det finns något oroväckande med att blanda ett sjuktillstånd med humor. Det kan liksom bara bära eller brista och brister det finns stor risk att allt bara blir fördomsfullt. "I rymden finns inga känslor" tycker jag balanserar hela tiden på kanten för vad som är okej och vad som inte är det. När filmen börjar är det som regissören tänkt att likt "Rain Man" ge en nyanserad bild av vad som är verklighet för väldigt många men precis när filmens huvudhistoria ska byggas upp är det som att allt det läggs åt sidan och bara blir en del av en komik.

Bill Skarsgård lyckas inte skapa en relation mellan åskådare och karaktär och till stor del satt jag bara där och blev irriterad på honom. Det fanns liksom ingen karaktär som kunde agera motpol, som kunde vara Tom Cruise mot Dustin Hoffman. Det kanske är tråkigt och förutsägbart att jag måste dra parallellen med "Rain Man", han hade inte ens Aspergers utan en mer allvarlig typ av autism, men det är faktiskt inte jag, utan regissören, som helt sonika valt att ställa en mentalt handikappad person i fokus där resten av handlingen rör sig kring vad han gör och inte gör, likt "Rain Man". Men istället för att öppna mina ögon porträtterar den här filmen bara något jag är glad att slippa. Simon är osympatisk, hans vänner är stereotypa tokar, Jennifer och Sam som ska vara de rationella vuxna är mer förstörda än några andra och till slut är den enda man sympatiserar med Frida, som flyr från alltsammans. Med andra ord en samling illa genomtänkta karaktärer i en udda komedi med trist historia.

Jag har inte sett novellfilmen den här längre versionen bygger på men jag antar att den höll betydligt högre klass. Att slippa utveckla karaktärerna till att fungera i mer än en halvtimme borde nog varit något regissör och manusförfattare Andreas Öhman och Jonathan Sjöberg skulle värderat högre.

| 2 september 2010 15:08 |