På förhand vill jag verkligen älska den här filmen. Temat med människor vars samförstånd med naturen påverkar deras liv på ett avgörande sätt fascinerar mig. Regissören Olivia Newman imponerade på mig med sin starka ”Där kräftorna sjunger”. Sally Field är alltid bra framför kameran. Allt detta utlovar en stor upplevelse.
Här tar sig Newman an att styra upp en filmatisering av Shelby van Pelts hyllade roman med samma titel från 2022. Då huvudpersonen här har många likheter med den i ”Där kräftorna sjunger” så är hon helt rätt person i registolen även om tonfallet är helt annorlunda än i den filmen.
En vishet som vida överstiger människans
Åldrande är den tematik som driver berättelsen om en bläckfisk och de två städare som håller rent på det akvarium där han bor. Field är gripande som Tova. Hon kämpar mot såväl sorg som en känsla av att inte passa in bland de skvallerkärringar som är hennes vänner. Hon står dessutom i valet och kvalet om hon ska sälja sitt hus och flytta till åldringsboende.
Det som håller Tovas glädje vid liv är hennes säregna harmoni med bläckfisken Marcellus vars glasruta hon putsar medan hon berättar om sitt liv och sina problem. Det bara vi tittare vet är att havsdjuret inte bara lyssnar och förstår det han hör. Han är också en varelse med en vishet som vida överstiger människans. Alfred Molina bidrar med inspirerad röst när vi får ta del av Marcellus tankar.
Sidokaraktärer utan nyanser
Lugnet på arbetsplatsen rubbas när den unge mannen Cameron kliver in med sin stökiga närvaro. Han har kommit till den lilla staden i sökandet efter sin far. Konflikt uppstår givetvis mellan honom och Tova, men väldigt snart hittar två vilsna själar från olika generationer vänskap med varandra. Den här filmen dröjer sig aldrig länge kvar i någon typ av tyngd.
Lewis Pullman är utmärkt som Cameron och kemin mellan duon i centrum är smittande stark. Alla människor omkring deras karaktärer är väldigt skissartat tecknade och ingen annan skådespelare än Field och Pullman har något material alls att jobba med när det gäller att ge nyanser till rollen de spelar. De gör ändå stabila insatser.
Närapå hundra procent feelgood
Filmens glättiga och livsbejakande ton är medryckande, men med all klok livsfilosofi som Marcellus ger till oss och de seriösa teman som faktiskt tas upp så hade jag önskat aningen mer allvar i anslaget. Det finns drama som berör på sina ställen, men leendet är alltid snabbt på plats igen. Kärleksinslagen är så klyschigt skrivna och hafsigt iscensatta att de känns påklistrade..
Tempot är rappt från början till slut, vilket resulterar i att inget gör det intryck det har potential att göra. Det som gör så att helheten ändå engagerar är att det genuint känns att Newman skapar helt och hållet ur hjärtat. Hon lyckas dra in publiken i värmen och få närapå hundra procent feelgood att fungera. Den ljusa färgpaletten i fotot matchar fint.
”Sällsynt kloka varelser” lever inte upp till de förväntningar den väckt och utnyttjar inte de möjligheter som den har att få publiken att på djupet fundera över sina egna liv. Som roande och mysig underhållning för stunden är den dock utmärkt. Newman fortsätter vara en intressant filmskapare.
Nu på Netflix.