En bostadsjakt blir till oväntat huvudbry för det äldre paret Ruth och Alex, charmigt gestaltade av Diane Keaton och Morgan Freeman. Medan de omvärderar både sina liv och kvadratmetrar, verkar regissören ha gått vilse i hallen.

Alex Garland regidebuterar med en klurig och lågmäld science fiction-thriller som ligger oförskämt rätt i tiden. Alicia Vikander spelar robot, och gör det bra. What´s not to like?

Bille August bjuder på familjefest med undertryckta känslor, kriser och en hel del ångest på menyn. ”Stilla hjärta” är ett nedtonat och relativt förutsägbart drama om människor, relationer och döden. Det är intressant och också spännande initialt, men tyvärr verkar inte regissören riktigt lita på sitt eget material och krånglar i onödan till det mot slutet.

Det låter som en spionthriller skriven av John le Carré, men är den skrämmande verkligheten av idag. Laura Poitras Oscarsnominerade dokumentär följer Edward Snowden dagarna kring hans avslöjanden om hur amerikanska myndigheter avlyssnar sina medborgare.

Den norske regissören och manusförfattaren Eskil Vogt har tidigare stått för orden bakom Joachim Triers känsliga filmöga. Hans egen regidebut är ett ytterst tonsäkert porträtt av en kvinna som förlorat synen, men inte sina ord och sin fantasi. ”Blind” öppnar våra ögon för en ny norsk regitalang som både har en egen röst och ett öga för film, vilket han gärna nyttjar för att förvilla, eller ska vi säga förblinda sin publik.

Sanna Lenkens långfilmsdebut gläntar på dörren till en anorexiadrabbad tonårsdotters familj, och fångar obarmhärtigt den ångest, sorg och oro som en sådan sjukdom kan innebära. Jag applåderar syftet och fantastiska skådespelarfynd, men saknar i slutändan det lilla extra som skulle göra filmen sevärd för alla.

”Still Alice” är en otroligt berörande, ödmjuk och varm film om en kvinnas insjuknande i Alzheimers. Det är såklart tungt, sorgligt och väldigt vemodigt men upplevelsen blir ändå till sist på något sätt en aning hoppfull. Dessutom – briljanta Julianne Moore är Alice med sådan innerlig övertygelse, att till och med jag som alltid förväntar mig det bästa av henne häpnar.

I ”Cake” bjuder Jennifer Aniston på en omtalad rolltolkning av en nedbruten kvinna som långsamt försöker samla ihop de skingrade pusselbitarna, eller tårtbitarna som är hennes trasiga liv. Men varken tovigt hår, ansiktsärr eller starkt skådespeleri kan flytta fokus från en tårta som bakats direkt efter receptet för Oscars-lockbete.

Mitt i den kalla svenska vintern kommer en dokumentär med kraften att värma de frusnaste av hjärtan. Filip och Fredrik presenterar (utan att själva ta fokus) ett osannolikt bandylag, som kämpar mot klockan och fördomar för att nå VM i Sibirien.

”There has never been a good time to be a teenager, or there’s always a good time.” 1976, det är sista skoldagen innan sommarlovet börjar. Bilarna är fyrkantigare, musiken rockigare, byxorna vidare och gräset brunare. Som inbiten Richard Linklater fan är ”Dazed and Confused” starkt förknippad med min gymnasieperiod. En tid fylld av förväntan och storslagna drömmar, skitsnack och vånda över att inte vara tillräckligt unik. Åren då känslokarusellen på gott och ont snurrade som fortast.

Nya bekantskaper och flera riktigt roliga scener piggar upp denna, i övrigt inte fullt så överraskande tredje del av familjeföljetongen ”Natt på museet”. Det blir faktiskt rätt mycket skojigare än jag minns de två första filmerna vara och förvisso på sina håll lite tramsigare med. Men kul är det hur som helst och jag skrattar gott, vilket garanterat också den tilltänkta (yngre) målgruppen kommer göra.

Skribenten och författaren Ronnie Sandahl regidebuterar med en smått lysande liten film om en ung svensk kvinnas tillvaro i ett nyrikt Oslo. Tonträffen är närmast total och Bianca Kronlöf i huvudrollen är en ren uppenbarelse. Vinterns svenska överraskning.

Argentinas Oscarsnominerade antologifilm är en frisk fläkt i form av sex berättelser om kall, rå hämnd serverad med stil och en stor skopa svart humor. Trots en del ojämnt berättande är det svårt att inte rekommendera Damián Szifróns smått briljanta satir.

I regissören Marjane Satrapis nya presenteras vi för en spillrans ny Norman Bates och bjuds på psykoanalys i fickformat. ”The Voices” är förmodligen årets knäppaste film och byter ständigt tongång – något som i det här fallet funkar ganska utmärkt.

Ibland ser man sig omkring och undrar vad folk röker. Innan pressvisningen meddelade filmbolagsrepresentanten stolt att ”American Sniper” hade haft en av de bästa januariöppningarna någonsin i USA och dessutom kammat hem sex Oscarsnomineringar. Amerikanska kritiker gör honnör i leden och konservativa tyckare går i spinn av lycka.

Det mest spektakulära med ”Blackhat” är Chris Hemsworths enormt breda axlar. Jag skulle gärna ta med mig något annat från Michael Manns senaste, men allt är så väldigt lättglömt.

Drömkombinationen av författaren Dennis Lehane, regissören Michaël R. Roskam och skådespelaren Tom Hardy är precis så magisk som den låter. Tillsammans serverar de en gedigen gangsterfilm som på intressanta vis leker med de förväntningar som genren för med sig.