”Mr Holmes” är ett lågmält detektivdrama som fängslar publiken tack vare en skickligt berättad historia vars olika delar väldigt fint kompletterar varandra. Ian McKellen är lysande som den åldrande Sherlock Holmes medan Laura Linney och Milo Parker övertygar i andra roller. Dessutom är manuset mästerligt och regin av Bill Condon oklanderlig.

Medan bioköerna ringlar sig långa till ”Fifty Shades of Grey”
så finns chansen att utforska mer nedtonad, jordnära – och verklighetsbaserad –
variant av sadomasochism. Den här dokumentären skildrar en 83-årig, fransk
författare och hennes fascination för sexuell dominans. Fascinerande minst sagt
men under normaliseringen falnar intresset.

”Fifty Shades of Grey” är ett erotiskt laddat drama efter E.L. James bästsäljande bok med samma namn. Filmen är förvisso på sina håll rätt sexig, men för det mesta bara tomma floskler i omlopp.

Ett hyfsat spännande upplägg om häxor och demoner som tyvärr aldrig fångar mig som film. De unga skådespelarna är duktiga och girlpower-budskapet uppskattas. Men ”Cirkeln” är på tok för lång och de många specialeffekterna fungerar inte hela vägen, vilket stör känslan av mystik.

Brittiske regissören Andrew Haigh har skapat ett intimt och välspelat drama om kärlek och svikna förtroenden i en relation mellan något så ovanligt (i film vill säga) som två gamla människor. Manuset berättar precis tillräckligt, så som bara riktigt bra manus gör. Inget sägs i onödan, men däremot är allt som sägs av betydelse.

Att anrika skräckfilmsstudion Hammer Films har återuppstått på senare år är om inte annat en välkommen påminnelse om dess briljanta förflutna. Men inte bara det – de har här lyckats få till en klart sevärd uppföljare till 2012 års spökfilms-hit.

Terrence Malick skapar sin vana trogen poetisk bildsymfoni och är också onekligen en orkesterledare som vet vad han gör. Dock lämnar resultatet en hel del övrigt att önska och mig helt oberörd efteråt.

I ett dramathriller-format skildrar ”Blå ögon” ett splittrat samhälle som genomsyras av xenofobi och ett vi och dom-tänk. Styltigt och klyschigt men en av de intressantaste och viktigaste svenska serierna på länge. Och kusligt aktuell.

Astrid Lindgren är en mästare på att skapa emotionellt engagerande sagor med starka kvinnliga huvudkaraktärer. Filmatiseringen av denna högläsningsbok är precis lika vacker idag som när den släpptes 1984. Ronja är varje nutida hjälmförälders mardröm. Hon studsar över stup, kastar sig i älvar och rider barbacka på vildhästar. Det är befriande att se och jag börjar undra om inte dagens 10-12-åringar glömts bort bland tonåringarnas glittrande vampyrer och småbarnens Disneyprinsessor.

Smärtsamt aktuell film som förvånande nog är den första där frihetskämpen Martin Luther King Jr står i centrum. Utan att bli spretig lyckas ”Selma” vara både ett omskakande samhällsporträtt, samtidigt som den ger en mer intim inblick i Dr Kings liv.

Stjärnspäckad film som emellanåt underhåller en aning, men mest ändå faller helt platt och blött, likt blaskigt snö i februari. ”This is Where I Leave You” är en komedi om en dysfunktionell familj som återförenas vid ett dödsfall. Filmen vill roa och vara tänkvärd men lyckas inte nämnvärt med något av det.

Syskonen Wachowskis senaste science fiction-historia är en rymdopera i ordets rätta bemärkelse. En storslagen, överspelad, färggrann kakafoni till rymdtripp som ömsom briljerar i visuellt världsbygge och ömsom framkallar gäspningar.

”Fåret Shaun – Filmen” är klart värdig att föra facklan vidare från Wallace & Gromit-filmerna, utan att för den sakens skull vara bakåtsträvande eller framstå som en övning i nostalgi.

Norge som filmland har varit på stark frammarsch under de senaste åren, vilket tydligt märktes under årets upplaga av Göteborgs filmfestival där landet hade ett av årets fokus. Men våra grannars utsedda Oscarsbidrag ”1001 gram” är tyvärr långt ifrån en tungviktare.

”Project Almanac” hade kunnat eliminera otaliga irritationsmoment genom att skippa ”found footage”-formen och ta ett par tidsresor tillbaka till manusstadiet för att klura ut en vettig anledning för huvudpersonen att äventyra allt som han håller kärt.

”Desperate Housewives” var den moderna guilty pleasure-såpan som vi älskade att följa mellan åren 2004-2012. Ju fler säsonger som gick, desto mer urvattnat blev det, men trots det är serien full av komiska godbitar och emellanåt riktigt bra drama.

En bostadsjakt blir till oväntat huvudbry för det äldre paret Ruth och Alex, charmigt gestaltade av Diane Keaton och Morgan Freeman. Medan de omvärderar både sina liv och kvadratmetrar, verkar regissören ha gått vilse i hallen.