Ta med era mammor och mormödrar på bio i höst. ”Florence Foster Jenkins” är en stor, älskvärd må-bra-komedi med en briljant rolig Meryl Streep som tidernas värsta operasångerska.

Jonah Hill och Miles Teller är den otippade helan och halvan som spelar i en av årets sjukaste filmer. ”War Dogs” skryter visserligen med en ”baserad på verkliga händelser”-stämpel men har onekligen fått en humoristisk twist för att locka publik.

Med ”Nerve” försöker ”Catfish”-regissörerna lära oss en läxa om internet och sociala medier, inlindat i en film om att våga ta chanser. De lyckas förvånansvärt väl med sitt uppdrag, trots en fullkomligt hårresande inställning till logik.

Vad har Illuminati, julljus, venetianska masker, författaren Arthur Schnitzler, It-paret Kidman och Cruise samt sataniska baklängesmelodier gemensamt? Erotisk thriller är bara en av alla genres som använts för att beskriva ”Eyes Wide Shut”. Kubricks sista verk må vara hans minst självklara, men likväl inte mindre briljant.

Inledningsvis är detta en hyfsat spännande historia om en potentiell framtida zombieapokalyps. Tyvärr tappar filmen alldeles för snart fart för att sedan i slutskedet stanna in helt. Bra skådisar som Glenn Close och Gemma Arterton, för att inte nämna nykomlingen Sennia Nanua, lyckas inte hålla liv i manuset som efter ett tag i sina repliker osar ungefär lika mycket död som faran de redan nämnda utsätts för.

Vem hade kunnat ana att en film med Daniel Radcliffe som ett pruttande lik skulle kunna framkalla sådan värme, tragik och livsglädje på samma gång? Långfilmsdebutanterna Dan Kwan och Daniel Scheinert visar med många medel att så faktiskt är fallet i årets mest unika film.

Någon borde ringa Livsmedelsverket, för de här matvarorna är snuskiga AS FUCK. Seth Rogen och Evan Goldberg står bakom årtiondets mest urspårade animerade komedi, kryddad med sex, svordomar och vågad humor. Inget för finsmakaren…

Många såg – och skrämdes halvt ihjäl – av David F. Sandbergs kortfilm ”Lights Out”. Nu har den blivit Hollywood-film och även om här finns en del klyschor så är det en effektiv, välspelad rysare som kommer långt som med att berättas likt en spökhistoria över lägerelden.

Flosklerna avlöser varandra i denna franska dussinfilm med François Cluzet i huvudrollen som den empatiske, cancersjuke landsläkaren Jean-Pierre. Trots den nostalgiska, ”Doktorn kan komma”-inspirerade handlingen tror jag inte ens kulturtanterna kommer uppskatta detta gubbparadis utan hjärta. Det dricks inte ens vin.

Matthew McConaughey verkar bestämt vilja sona för sina tidigare filmsynder när han återigen tar sig an ett inte bara tungt utan också mer än relevant drama om slaveriets USA.

Netflix ”BoJack Horseman” är en sådan där serier vars storhet inte är lätt att förklara. Animerad komedi om en häst som hade en populär show för tjugo år sedan och nu försöker hitta tillbaka till rampljuset, hur kul låter det? Men utifrån den stommen går det att göra mycket, och väldigt lite av det känns väntat.

För femton år sedan gjorde Bridget Jones entré på bioduken för att genast dyka pladask in i publikens hjärtan. Hon är spontan, kärleksfull och precis sådär obekväm som vi andra inte våga erkänna att vi är, innerst inne. I september kommer den tredje filmen i ordningen, här recenserar vi den första.

Lisa Ohlins senaste film är ett klassiskt, välspelat kärleksdrama som darrar en aning på handen mot slutet men ändå går i mål med fanan i topp.

Överstressade, utarbetade och allt för ofta ouppskattade. Dagens mammor har det inte lätt – inte konstigt att de ibland längtar efter att bara släppa alla krav och fucka ur. ”Bad Moms” leker med tanken, och visst är den kittlande – men taffligt genomförd. ”Baksmällan” för trötta mammor får tyvärr bakläxa.

En enstörig torsk och en vilsen gängledare hittar varandra på det mest osannolika sättet och i en värld där båda stöts ut finner de sitt egna sätt att visa kärlek med katastrofala konsekvenser. ”Stulna blickar” är lika egen som svår, en film som antagligen kommer tilltala en minoritet.

Om – och för ett hardcorefan av Garth Ennis och Steve Dillons obligatoriska serieepos är det ett stort ”om” – man lyckas förlika sig med det faktum att AMC:s ”Preacher” är ett eget sorts djur, fristående från originalet, så bjuder Seth Rogen med flera på habil TV-underhållning i tio läckert paketerade avsnitt. För den sanne ”Preacher”-nostalgikern blir det hela mer än något annat frustrerande.

När ”Suicide Squad” landar på svenska biografer har den många förväntningar att nå upp till. Förväntningar som tycks ha lett till en överkrystad film som antingen älskas eller hatas av biopubliken.