En film behöver inte alltid ha ett budskap. Snarare tycks majoriteten av dagens filmer inte ha någon särskild ambition att lämna något som helst spår i sin publik mer än att underhålla för stunden. Inte helt förvånande med tanke på att vi lever i de snabba belöningarnas tidevarv. På så sätt ligger den venezolanska filmen ”Stulna blickar” i underläge på flera sätt än ett.
Det här är vad många skulle kalla för svår eller pretentiös film men har likväl ett värde i det den berättar. Armando (Alfred Castro) är en enstöring till människa som spenderar dagarna med att fila tänder i sin tandprotesbutik och betala unga killar för att få leva ut sina runkfantasier medan Elder (Luis Silva) är en 17-årig gängledare som stjäl, ljuger och slår sig genom livet. Det är ett otippat möte i katt och råtta stil som ger upphov till en än mer oväntad relation.
Regissören Lorenzo Vigas som även stått för manus har en säker hand med både penna och kamera där bildspel och dialog flyter på obehindrat i en symbios som får det hela att kännas äkta. Skådespeleriet är lågmält där den unge Luis Silva har en glöd som lyser upp så gott som varenda scen. På så sätt är ”Stulna Blickar” en stadig film som lunkar på i sin egen takt men det är inte där utmaningen ligger.
I sin helhet är premisserna för Armandos och Elders kärleksrelation inte bara osannolik utan rent av otrolig. Det är svårt för att inte säga omöjligt för oss att få någon som helst sympati för en stalkande torsk som i fördelen av sina pengar tycks utnyttja en ung vilsen yngling. Mer än en brist på riktning är det en ovisshet som skapar spekulation framför reflektion och utmaningen blir stundtals svår att överbrygga även för en prisad film som denna.
”Stulna blickar” känns ömsom som ett rättfärdigande av en omoralisk gubbfantasi och ömsom som en kall betraktelse av ett känslolöst utnyttjande som visserligen går åt båda håll men där förloraren betalar dyrt. Det är en film som hamnar i periferin med sitt svaga avtryck som varken tycks luta åt underhållning eller reflektion. Där dess abrupta slut lämnar dig lika frågande som hela filmen i sig.