Med ”Queen of Katwe” har Disney satt tänderna i en afrikansk version av deras tacksamt klassiska Askungen-saga. Baserad på den sanna historien om schacksnillet Phiona och hur ett brädspel tog henne från Ugandas tragiska slum till dess finaste salonger, är det lite av ett lyckopiller som faller på sin egen klyschighet.

”Fifty Shades Darker” är den andra filmen i denna erotiska saga för vuxna kvinnor som aldrig släppt drömmen om en fager Disney-prins. Förutom att prinsen är Seattles mest eftertraktade ungkarl, med hunkig kropp, trasig själ och kinky begär. Och vad jag minns gick Askungen aldrig på bal utan trosor.

När Lego släpper loss Batman på egen hand saknas samma sting som gjorde tre år gamla ”Lego-filmen” till en omistlig skrattfest. Det rör sig om en lite barnsligare uppföljare som för den sakens skull inte lär göra den yngre publiken besviken.

WGN America är en kanal som inte brukar lägga alltför mycket allvar i sina produktioner, de levererar ofta relativt lättsamma serier med glimten i ögat. ”Outsiders” är inget undantag, både på ont och gott. (Recension av säsong 1.)

Är 7.5 timmar långa ”O.J. Simpson: Made in America” givande om man redan har sett dramaserien ”American Crime Story”? Ja, absolut. Vinner den Oscarn? Troligtvis.

Med två raka Oscarsvinnare i backspegeln är Michael Keatons metamorfos komplett. Från Batman till Birdman och nu – Burgerman! I en klassisk amerikansk saga om två grundpelare till det amerikanska samhället, kapitalism och hamburgare, är McKeaton både prinsen och skurken.

James Spader är behållningen i denna annars rätt så förutsägbara actiongegga. Själva idén är rätt bra, tyvärr fumlar man bort sig i en slags dimma av repetition och slentrian.

Superhjältefilmer är inte direkt ett nytt fenomen. Efter en längre tids tillväxt av biofilmer på temat, har även tv-bolagen och Netflix gett sig in i superkrafternas värld.

Här återanvänds idén från suveräna ”The Ring” även om den twistas några gånger för mycket, utan att någonsin bli lika spännande. Trots det kan ändå ”Rings” ibland upplevas av oss lättskrämda som lite otäck, men är samtidigt mest bara larvig och tyvärr inte särskilt trovärdig några längre stunder.

Vi får inga anekdoter från inspelningen av ”Mulholland Drive” eller så mycket som ett ord om den nya säsongen av ”Twin Peaks”, men att den nya David Lynch-dokumentären helt och hållet fokuserar på regissörens uppväxt gör den inte mindre fascinerande.

Finskt vemod och humor blandas i denna biografifilm om boxaren Olli Mäki. Det handlar såklart om boxning och svettiga förberedelser, men ännu mer är detta ett drama om kärlek och vad som är det viktiga i livet. Filmen är riktigt underhållande, snyggt filmad i svartvitt och rakt igenom otroligt välspelad.

Den bästa ”Resident Evil”-filmen på 15 år bjuder på full fart från början till slut, så pass ösigt att man förlåter att man egentligen tittar på en rätt korkad b-film. Det här är ”guilty pleasure”-action när det är som roligast.

I dramakomedin ”Their Finest” får vi följa inspelningen av en brittisk propagandafilm under andra världskriget. Men låt inte den allvarsamma inramningen lura dig. Det här är trivsamt mys från första bildrutan till sista.

”Exfrun” är en ibland lite rolig och smått tankeväckande svensk film om relationer. Det saknas dock något väldigt väsentligt i upplägget och jag blir aldrig så engagerad som jag skulle önska. Långfilmsdebuterande regissören Katja Wik gör ett gott försök med att visa upp en vardag bekant för väldigt många idag, men får i slutändan tyvärr inte riktigt till det.

Harry Scheins osannolika liv och karriär skildras förtjänstfullt i en dokumentär som inte ligger ”Palme” (2012) långt efter vad gäller stämning och hantverksskicklighet. Så står också Maud Nycander för regin även denna gång.

”Take the 10” är Netflix senaste komedi och likt deras andra filmer i samma genre är den poänglös och tråkig. Trots att streaming-jätten lyckats skapa kvalité i övriga produktionsområden, verkar komedi fortfarande vara deras akilleshäl.

Det finns de som lider av clownskräck och det finns de som lider av ormskräck. Själv måste jag lida av något som kan liknas vid sektskräck, vilket gör den första säsongen ”The Path” extra obehaglig.