”The Bye Bye Man” är en på sina håll hyfsat otäck och snyggt filmad rysare som i små doser gör det den ska, skräms. Tyvärr är skådisarna med några få undantag inte lika övertygande alls. Vissa specialeffekter är till och med skrattretande dåliga, vilket oundvikligen sänker helhetsintrycket.

Det är säkert många som hört talas om fenomenet ”Slenderman” som spridits över internetforum världen över. Den digitala spökhistorien har inspirerat flera skräckfilmer och blivit en sorts modern Boogeyman. HBO:s nya dokumentär undersöker händelserna bakom Slenderman-incidenten i den lilla staden Waukesha i USA, där två unga flickor åtalats för mordförsök på sin bästa vän, övertygade om att Slenderman själv tvingat dem att utföra dådet. Dokumentären visar internets baksida och lyckas skapa en obehagskänsla som ingen av skräckfilmerna om fenomenet ens kommit i närheten av.

Trots en imponerande rollista och med Ridley Scott som producent, så är tyvärr ”Morgan” inget mer än en mycket sämre kopia av filmer som ”Ex Machina” och ”Minority Report”. Ambitionerna må ha varit höga, men slutresultatet faller platt. Filmen lider främst av ett tjatigt och förutsägbart manus, och att den känns väldigt halvhjärtat utförd.

Året är 1992 och hårdrocksnördarna Wayne & Garth introdoucerar uttryck som ”Party on”, ”Schwing” och ”And… scene” till biopubliken. En kultkomedi har fötts och världen är aldrig densamma igen.

Vin Diesel är Xander Cage. Den tatuerade extremsportsutövande superagenten är tillbaka i en av de plastigaste biofilmerna på länge. Den tredje filmen i ”xXx”-serien utlovar mycket popcorn-entertainment, men istället drunknar man i 90-tals klyschor och endimensionella karaktärer som knappt lyckas med att underhålla.

”Rum 213” är en stundvis rätt läskig film om kärlek, vänskap och spöken. Den balanserar spänning och sommarmystik på ett hyfsat charmigt och barnvänligt sätt, men tyvärr brister manuset och de många gånger inte trovärdiga replikerna är otacksamma för den unga ensemblen att tugga på.

Förväntningarna är givetvis skyhöga när Martin Scorsese efter över femton års kamp lyckas ta sitt ultimata hjärteprojekt – en adaption av Shusaku Endos bok ”Silence” – till vita duken. Estetiskt är den lysande, men bioupplevelsen är en pärs.

”Live by Night” är ett gangsterepos som innehåller alla delar som kan förväntas, men som inte når upp till nivån hos filmerna den inspirerats av.

Gulliga är de och ännu gulligare var de som små, de två guttarna från Norge som tagit Skandinavien med storm och mycket väl kan vara på väg att göra det samma med resten av världen. Dokumentärfilmen om deras dröm är en hyfsat simpel historia och känns lite som ett ”smida medan det är varmt”- grepp, men det är snyggt filmat och väl redigerat varför helheten blir charmerande i all sin enkelhet. Inte minst för de tiotusentals småtjejerna som redan fallit pladask.

Med startpunkt i en pappas bortgång spolar långfilmsdebutanten Johan Löfstedt tillbaka familjens egna hemvideo-kassetter och ställer sin egen familj och hemstad framför kameran. Resultatet är ett halvdokumentärt lågbudgetdrama med fötterna på jorden, blicken i backspegeln och hjärtat på rätt ställe.

Dolph Lundgren fick chansen att bli Hollywoods nästa stora actionhjälte efter ”Rocky IV”. Tyvärr var varken han eller filmen om He-Man tillräckligt bra för några större framgångar. Idag underhållande på kultnivå men fortfarande inte någon bra film.

Ännu en tv-serie som lyckas med konststycket att slå sin förlaga, extra roligt är det att få se Ellen Barkin i sin absoluta toppform. Det är drama, det är action, det är spänning. Detta är ”Animal Kingdom”.

“Bright Lights” är svår att inte se genom en melankolisk lins, men är ändå en dokumentär lika charmerande och spretig som kvinnorna den handlar om.

”Bleed for This” är ett välspelat men konventionellt boxningsdrama om en av idrottshistoriens mest oväntade återkomster.

Intressant och välspelad biopic om att utmana köns- och etnicitetsbarriärer i skuggan av rymdkapplöpningen. ”Dolda tillgångar” är ett efterlängtat uppmärksammande av några av historiens bortglömda pionjärer. En välspelad film som siktar mot stjärnorna men tyvärr inte når ända fram.

”Den okända flickan” är något av ett praktexempel på hur en film kan göras bra med enkla medel. Det är rakt och ärligt, och man undviker att hamna i en klyschig föreläsning om moral och att göra rätt för sig. Detta tack vare en fokuserad och duktig regiduo, som tillsammans med en stark huvudkaraktär, berör och engagerar i ett smakfullt socialrealistiskt drama.

Någonting i filmen känns emellanåt väldigt rätt, men desto mer blir tyvärr i slutändan bara helt fel. Också denna gång. M Night Shyamalans senaste film, den psykologiska rysaren ”Split” är inte mer än hyfsat sevärd och aldrig riktigt spännande. Dock mobiliseras ett litet hopp i mig om att han faktiskt kan vara på väg tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid.