”Svarta änglar” är en brutal skildring av den uppslukande kärleken som kan växa fram bästisar emellan. Efter att ha badat i blod med splatterfilmerna ”Bad Taste” och ”Braindead” tar Peter Jackson sig an den sanna historien om Parker-Hulme-mordet som begicks 1954. På ett trovärdig sätt gestaltar han hur intensiv tonårskärlek kan slå över i förrädisk besatthet. Kate Winslet briljerar i sin debutroll.

”Rectify” är något så udda som en slags spirituell kriminalserie, och jag är fullständigt föräskad i den. Med sitt låga men samtidigt nästan hypnotiska tempo lämnar den mig nästan som i trans.

Sugen på att se en stel kärlekstriangel utspela sig med ett folkmord som bakgrund? Då är ”The Promise” den perfekta filmen för dig.

Guy Ritchie ställer till med CGI-kalas för alla som är nyfikna på om Charlie Hunnam kan vara ännu tuffare än sin rollfigur Jax från ”Sons of Anarchy” – fast den här gången i medeltidsmiljö (spoilervarning: Charlie gör ett gott försök). Var god O.S.A omgående om du dessutom när en stark längtan efter att få se Mikael Persbrandt som hunsad vikingahövding i en handfull scener.

”Milo – Månvaktaren” är en charmig fransk animerad familjefilm, som kanske inte kommer roa i lika bred skala som filmerna som spottas ut från nöjesfabriken i väst, men som ändå i det stora hela är mycket sevärd. Denna tecknade historia är otroligt vacker och har dessutom ett fint budskap som torde värma hjärteroten hos både den stora och lilla biobesökaren.

Den sexåriga skönhetsdrottingen JonBenet hittas mördad i sitt hem. Fallet gav upphov till en sällan skådad mediecirkus men mördaren hittades aldrig. Detta gav upphov till spekulationer: var det någon av föräldrarna, en vän till familjen, en främling, eller rent av JonBenets nioåriga storebror?

”The Last Man On Earth” är något så ovanligt som en postapokalyptisk komediserie, jag vågar redan här och nu lova att antalet sådana kan jag räkna upp på en hand. Originalitet: Check!

”Voice from the Stone” är en småkuslig mysrysare som faller platt på grund av alldeles för enkelspårig intrig och banala karaktärer.

”Dear White People” som tv-serie har utrymmet att vara mer mångbottnad och nyanserad än sin film-föregångare, men har samtidigt kvar modet att vara satiriskt utmanande. Det är en viktig serie om rasism och identitet, som också tjänar som njutbar underhållning.

Emma Watson upptäcker att det tydligen är det farligt att ge företag för mycket information. Vem hade kunnat ana det?

”Get Me Roger Stone” är den informativa och underhållande dokumentärfilmen om en av de mest inflytelserika männen i amerikansk politik. Ingen har väl undgått presidentvalet 2016 och de heta debatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton? Stone är mannen som hjälpte Trump till seger.

När en hårdnackad snut får sin son kidnappad av ondsinta gangsters börjar en kamp mot klockan. Originellt är det inte – men hyfsat underhållande.

”Baskets” är egentligen en rätt så säregen och melankolisk tv-serie som trots att den faktiskt handlar om en clown, bjuder på en hel del mörker och hopplöshet. Den är dock samtidigt, på något besynnerligt vis, väldigt underhållande!

”Chuck” handlar om boxaren Chuck Wepner, som inspirerade Sylvester Stallones ”Rocky”-filmer. Men filmen är också en historia om längtan efter kärlek, samt en inblick i 70-talets New Jersey och ett av de myriader av livsöden som varit med om att skapa en numera nära mytisk epok.

21 år efter att kultklassikern “Pusher” slog ned som en bomb mitt i den danska Dogme 95-filmvågen så plockar nästa generations danska filmskapare upp stafettpinnen. Fenar Ahmad tar Köpenhamns-gangsterfilmen in i 2000-talet med ”Darkland”, en nattsvart hämndthriller som träffar biopubliken likt en stenhård dansk skalle.

Netflix originalserie ”Tretton skäl varför” är en stark och välberättad historia som både är oerhört viktig och nästan obehagligt underhållande med tanke på ämnet självmord som i huvudsak tas upp. De unga mestadels okända skådespelarna, liksom några vuxna mer kända namn gör väldigt bra ifrån sig i denna gripande serie som i slutändan handlar om så mycket mer än att ta sitt liv.

”Manifesto” är inte en film för alla. Den är helt igenom arthouse, saknar handling, saknar dialoger och sniglar sig fram i långsamt tempo. Trots detta, eller kanske på grund av, är det en av årets filmer som mycket väl kan landa en Oscar för huvudrollsinnehavaren Cate Blanchett.