Josephine Bornebusch regidebuterar med ”LasseMajas detektivbyrå – Det första mysteriet” och gör det fantastiskt bra! Filmen om hur Lasse och Maja träffades och löste sitt första mysterium är utan tvekan den bästa filmen om deckarduon hittills. Jag hör kanske inte till den främsta målgruppen, men tycker att det blir både roligt, riktigt underhållande och faktiskt till och med lite berörande mellan varven.

Det finns filmer som man måste vara på rätt humör för att se. Filmer som antingen känns för tunga, för simpla eller helt perfekta för just den givna stunden. ”A Silent Voice” är precis en sådan film. En som kräver sitt tillfälle, en subtil betraktelse av mänskligt beteende som pendlar mella det nostalgiska och det optimistiska.

Innan den älskvärda björnen Nalle Puh hade en röd tröja och drog in miljoner till Disney, var han en av världens mest älskade barnböcker. Och innan han var det, var han ett gosedjur tillhörande en liten pojke som hette Christopher Robin. Så småningom blev det en medioker biopic av det hela.

Varför är offer för sexuella övergrepp så ofta tysta om det de har utsatts för? I ”The Tale” dramatiserar Jennifer Fox flyktiga minnen av de kränkningar hon utsattes för som barn, och inser hur hon har manipulerat dem för att klara av att leva med dem.

Queer Palm-vinnaren ”Girl” gjorde succé på filmfestivalen i Cannes, och Victor Polster har med all rätt hyllats för sin huvudroll som Lara – femton år gammal, med balettdrömmar, och fånge i fel kropp. Sevärt och viktigt, men historien lunkar fram i lite väl långsam takt och griper inte tag förrän på slutet.

Nadine Labaki drar på allt hon har när hon tacklar det viktiga ämnet med fattiga barn och papperslösa i dagens Beirut. En energisk och gripande film som struntar i allt vad subtilt heter.

”I Feel Pretty” är en smårolig, lite sötsliskig och lätt romantisk komedi med Amy Schumer och Michelle Williams i två av rollerna. Filmen är underhållande, med också rätt problematisk. För fastän att budskapet om inre skönhet i slutändan känns väldigt upplyftande, är vägen dit minst sagt ojämn.

Klasskillnader och djup besatthet står i centrum i Lee Chang-dongs täta ”Burning”. Ett av årets mästerverk som både är omskakande och fascinerande.

Har du svårt att lyssna på folk som pratar ska du undvika ”The Wild Pear Tree” som pesten. Turkiske festivalfavoriten Nuri Bilge Ceylan testar verkligen publikens tålamod i denna långa film, men hans historia om föräldraskap och ansvar är intelligent och välgjord.

Den franska dramakomedin ”Le grand bain” är inte en remake på svenska ”Allt flyter”, trots uppenbara likheter. Denna berättelse om manliga konstsimmare kunde ha blivit en stor feelgoodfilm med skratt och känslor, men för tunga ambitioner får betyget att sjunka.

Bilden av sångerskan Whitney Houston blir inte ljusare, men något tydligare i Kevin Macdonalds utmärkta dokumentär. Starka intervjuer och chockerande avslöjanden höjer den över den vanliga musikretrospektiven.

En försvunnen kvinna blir början på en resa mot galenskap och gåtor när David Robert Mitchell gör en egen spinn på film noir. En oväntad och oförutsägbar rulle som dock lämnar en mer förbryllad än förtrollad.

Alden Ehrenreich är perfekt som en ung Han Solo, och teamet bakom denna prequel/spinoff har onekligen fångat den gamla goda ”Star Wars”-känslan in i minsta detalj. Men ett svagt manus gör det svårt att verkligen bry sig om allt laser-pangpang på vita duken.

Ryan Reynolds är tillbaka i rollen han föddes att spela. Det är inte allt för ofta vi blir bortskämda med en direkt uppföljare som överträffar sin redan väldigt bra företrädare. Men ”Deadpool 2” håller kvar första filmens kreativa humor, samt bygger på med explosiv action och finstämd emotionell dramatik. Sommarens självklara biobesök (samt sannolika återbesök) och mest maxade åktur är äntligen här!

Åsikterna kommer att delas likt offrens kroppsdelar när Lars von Trier skildrar en djupt störd seriemördare. En thriller som försöker vara rolig, hemsk och filosofisk samtidigt, men bara blir effektsökande och långtråkig.

Spike Lees senaste joint serverar ett stycke svart historia inbakad i ett underhållande och spännande polisdrama.

20 dansare. En vild festnatt. En spetsad sangriabål. Vad kan gå fel? Tydligen precis allt. ”Climax” är inte filmen för den som gillar handling och struktur. Det är koreograferat kaos, en dansuppvisning som flörtar med skräckthriller-genren. Och ändå på något galet vis Gaspar Noés mest lättsmälta film.