Att säga att ”Den vidrige Herr Honka” är en film för en ytterst liten publik räcker inte på långa vägar. Att kalla den ”fullkomligt avskyvärd” eller ”sinnessjukt snuskig” är alldeles för milt och riskerar att urvattna orden. En formmässigt fulländad, ömsom uppslukande och frånstötande mardrömsupplevelse som framkallar genuina spykänslor och chockartade skratt. Ett ärr på hjärnbarken. Jag kommer inte närmre än så, det är väl chocken som fortfarande sitter i.