Med tanke på att det delvis är M. Night Shyamalan (”The Sixth Sense”, ”Unbreakable”) som ligger bakom den här serien så känns det inte direkt som en skräll att det är ett isande rysligt och Hitchcock-doftande mysterium som utspelar sig i Philadelphia, men det är också där som likheterna med hans tidigare verk tar slut. Även om alla enskilda beståndsdelar är bekanta på pappret så känns nämligen ”Servant” som något jag aldrig tidigare har sett, på absolut bästa vis.
När berättelsen tar sin början möter vi paret Sean (Toby Kebbell) och Dorothy Turner (Lauren Ambrose) som från alla utomståendes perspektiv tycks leva det perfekta livet. Sean är en framgångsrik kock och menykonsult och Dorothy gör ambitiösa reportage för en Philly-kanal på tv. Pengar finns, med andra ord, och det märks tydligt i hur de lever och bor. Bortom hemmets stängda dörrar är dock allt långt ifrån perfekt sedan parets spädbarn tragiskt gick bort under oklara omständigheter blott veckor efter födseln.
Den enda sköra tråd som håller ihop någon form av fungerande liv för Turner-familjen är en kusligt verklighetstrogen bebisdocka som blev Dorothys ”räddning” när hon drabbades av ett mentalt sammanbrott. I sitt splittrade psyke är hon nu övertygad om att dockan är verklig, vilket komplicerar saker och ting rejält när hon helt plötsligt anställer den 18-åriga nannyn Leanne (Nell Tiger Free) och släpper in henne i ett hem präglat av förtryckta sanningar och otänkbar tragik. Till Seans stora förvåning verkar hon ta det hela med misstänksamt lugn och ifrågasätter inte situationen på något vis, utan behandlar dockan med moderlig ömhet. Redan i slutet av första avsnittet tar det hela sedan en fullständigt chockerande vändning som bäddar för ett nagelbitande och emotionellt snårigt mysterium som heter duga.
Återhållsamt väver Shyamalan och skaparen/manusförfattaren Tony Basgallop en story som långsamt eskalerar till en allt mer skruvad och bisarr plats. Varje avsnitt lägger nya pusselbitar i gåtan som Sean, tillsammans med sin svåger Julian (Rupert Grint), desperat försöker lösa samtidigt som de handskas med Dorothys sköra bubbla med silkesvantar. I grunden är det hela ett komplext relationsdrama, men serien omfamnar de kusliga aspekterna helhjärtat och styr stundtals mot skräckgenren på ett oerhört effektivt sätt, utan att någonsin helt och hållet hamna där. Trots det långsamma tempot håller seriens tio avsnitt (drygt 30 minuter styck) därför en nästan olidlig intensitet som är lika obehaglig som beroendeframkallande.
Jag gillar också att skaparna och skådespelarna i serien tar berättelsen på stort allvar. På premissnivå känns det onekligen absurt och upplagt för någon sorts ironisk ton, men Shyamalan och hans team behandlar karaktärerna med respekt och förlöjligar aldrig någonsin den djupa psykiska ohälsa som präglar narrativet. Lauren Ambrose må stundtals vara farligt nära att ta sin rollfigur över karikatyrgränsen men överlag tycker jag att hon levererar en fin och särskilt hjärtslitande prestation som jag kommer bära med mig länge. Nell Tiger Free (vilket otroligt namn!) imponerar också och utmanas mer och mer som skådespelare ju längre in i mysteriet vi kommer. Även Toby Kebbell och Rupert Grint är kanon, men överskuggas lite av de storspelande kvinnorna.
Seriens kanske enskilt största trumfkort är Mike Gioulakis, filmfotografen som efter verk som ”It Follows”, ”Under the Silver Lake” och ”Us” har etablerat sig som en av vår tids bästa. Tack vare honom blev ”Servant” den snyggaste tv-serien jag har sett på mycket länge och varje bildruta osar kylig och dovt ljussatt Fincher-perfektionism, vilket verkligen klär den här berättelsen. Stora delar av den utspelar sig i paret Turners hus, men aldrig någonsin känns det visuella repetitivt eller ointressant. De obehagligt rättframma och kliniska närbilderna på sådant man helst inte vill se närbilder på (uppsprättade fiskar, ruttet kött, torkade syrsor, slingrande ålar, nyförlöst moderkaka med tillhörande navelsträng etc.) lär jag inte glömma i första taget.
Bortsett från en del osmidigt berättande och onödiga narrativa kullerbyttor här och där under seriens gång tycker jag att den levererade på fantastisk nivå rakt igenom. Shyamalan lyfter ofta fram Alfred Hitchcock bland sina inspiationskällor och här känner man det tydligare än någonsin tidigare, både i det estetiska med det enkla och effektiva kameraarbetet och i hur den kvävande spänningen byggs upp metodiskt, steg för steg. Han hade varit stolt, gamle Hitch, det är jag helt säker på.