Sök
Sällan har vi fått se en 73-åring ha ihjäl skurkar lika ilsket och effektivt som Stallone gör i våldsorgien ”Rambo: Last Blood”. 80-talets våldsamma antihjälte är tillbaka med full styrka, och visar att än är det krut i den här gamle gringon.
Svidande aktuella samhällsproblem, svettig intensitet och nyanserat berättande. Den lika välskrivna som välspelade ”Unbelievable” kliver självsäkert in i en bekant genre och visar precis hur en slipsten ska dras.
”Blackbird” är ett klassiskt familjedrama och ingredienserna är välbekanta trots det unika temat. Filmen har dock en fin skådespelarensemble och lyckas balansera det tunga ämnet med humor i lagom dos så att resultatet inte blir för alltför dystert.
En journalists intervju med ikoniske tv-profilen Mister Rogers visar sig bli ett livsförändrande möte. Tom Hanks är så pass mysig i den här feelgood-filmen, att det är synd att den egentligen inte handlar om honom.
Filmen om Harriet Tubman, den berömda frihetskämpen som räddade så många ur slaveri, är vacker och Cynthia Erivo bär huvudrollen väl. Även om den aldrig riktigt lyfter är den fortfarande en välgjord om än något entonig tribut som visar upp ett stycke viktig amerikansk historia.
Jämfört med de genuint skrattframkallande Lego-filmerna är ”Playmobil: The Movie” ett kolossalt misslyckande. Låter man istället bli att jämföra så rör det sig bara om en trött och livlös reklamfilm med ett pliktskyldigt budskap och alldeles för många slapstick-skämt.
Strippor, pengar, knark och champagne mixas i en vild och underhållande cocktail. ”Hustlers” – en kuppkomedi baserad på verkliga händelser – är trashig guilty-pleasure när det är som bäst.
De 90 minutrarna går ganska snabbt och intensiteten är hög i Netflix version av succépjäsen ”American Son” som hade världspremiär på Torontos filmfestival.
Fina budskap om att värna om djur och natur varvas med otroligt vackra bilder, och gulligull till max. DreamWorks har aldrig varit så nära Pixar-territorium som i ”Förfärliga snömannen”, en charmig yeti-saga för äventyrslystna barn.
Natalie Portman spelar astronauten Lucy Cola, som tappar fotfästet efter ett uppdrag ute i rymden. Noah Hawleys psykologiska drama försöker berätta en intressant historia, men det hela lyfter aldrig mot stjärnorna.
Den stjärnspäckade filmatiseringen av Donna Tartts Pulizerprisvinnare ”Steglitsan” kan nog dessvärre bäst beskrivas som en ganska platt om än snygg visuell upplevelse, där två långsamma timmar leder fram till en snabb och spänningsfull slutkläm.
”Dolemite Is My Name” är den sanna historien om legenden Rudy Ray Moore, som blev ett fenomen inom blaxploitationgenren på 70-talet. Ett stycke mindre känd filmhistoria för alla filmälskare, oemotståndligt fångad med mycket humor, swag och en helskön Eddie Murphy.
Adam Sandler bevisar än en gång att han är en oslipad diamant, som kan glänsa i rätt sammanhang. Bröderna Safdies dramathriller är i övrigt ett spretigt projekt som inte tar fart förrän mot slutet.
Christian Bale och Matt Damon går ut i krig i Europa. Det handlar om att ta hem en prispokal till USA, och närmare bestämt hjälpa Ford att köra om konkurrenten Ferrari. James Mangolds racingdrama är en klassisk amerikansk hjältesaga enligt en vinnande mall. Det är visserligen välgjort – men det känns också redan gjort.
Butlers, lakejer, kammarjungfrur, betjänter, grevar och markiser – titlarna i Downton Abbey tycks nästan oändlig och fler tillkommer naturligtvis i filmen, då ingen mindre än kungaparet kommer för att besöka aristokraterna Crawley. Storslaget, stilfullt och sentimentalt avslut väntar.
Får man skämta om andra världskriget? Det går ju uppenbarligen utmärkt. ”Jojo Rabbit” är som ”Inglourious Basterds” för barn, och kanske inte den mest politiskt och historiskt korrekta krigsfilmen där ute, men ett välkommet avbrott från tunga Oscarsdraman på samma tema. Taika Waititi skruvar upp det bisarra till max, utan att blunda från hemskheterna.
”Endings, Beginnings” är en hyllning till vad som gör oss mänskliga, och en tröst till alla som någon gång gjort misstag. Det handlar om att vara 30-nånting men inte ha full koll på läget, om att lida av ett krossat hjärta och att försöka laga det, och att hitta sin väg genom vuxenlivets fallgropar.