Whitney Wolfes (Lily James) fantastiska framgångssaga börjar blygsamt men ambitiöst år 2012 i Los Angeles när hon smyger sig in på en teknikkonferens för att pitcha idéer. De flesta av deltagarna är män, och de är mer intresserade av en dejt med den unga snygga entreprenören än prata jobb. Whitney ger upp och gör sig redo att gå hem. Men utanför stöter hon på Sean Rad (Ben Schnetzer), och det mötet ska komma att förändra hennes liv.
Sean är en av cheferna på Hatch Labs, och han anställer henne som Marknadschef. Hennes uppgift blir att marknadsföra en ny dejtingapp, som hon döper till Tinder och lägger all sin energi och uppfinningsförmåga på att göra populär. Och hon lyckas med bravur! Tinder når snabbt en miljon användare och Rad utnämner henne spontant till medgrundare av appen.
Kometkarriär som marknadschef för Tinder
Men det här utspelar sig före #MeToo-rörelsen. Teknikbolagen genomsyras av machokultur. De få kvinnor som lyckas ta sig in i männens rum tvingas anpassa sig. Whitney njuter av framgångarna, och av sin plats vid männens bord. Andra som Beth (Mary Neely) får nöja sig med att radera snopp-bilder från appen, trots kompetens och affärsutbildning. Eller Tisha (Myha’la) som marknadsfört appen tillsammans med Whitney på USAs universitet lämnas kvar bakom kulisserna.
Så när de ber henne ta upp problematiken med sexuella trakasserier på appen tar det emot. Männen tycker inte att problemen är appens fel, på samma sätt som att om en man trakasserar en kvinna ute på krogen är det inte krogens fel. Det är inte förrän Whitney själv råkar ut för sexuella trakasserier som hon tvingas ta ställning och följa sitt samvete…
Framgångssaga, inspiration, och upprättelse för gamla orättvisor
Många har jämfört “Swiped” med “The Social Network” till den förstnämndas nackdel, men jag tycker nog att det är helt olika typer av filmer. “Swiped” är en framgångssaga, en inspirationsfilm, och även en sorts upprättelsefilm för gamla orättvisor. En resa de flesta som upplevt någon form av trakasserier eller misogeni kan applådera. James gör ett utmärkt jobb som Whitney och man känner starkt med henne i vissa obehagsframkallande scener.
För Whitney puffas bort från Tinder-teamet och får inte vara med när övriga grundarna intervjuas i tidningar. Hon blir förföljd och trakasserad och har ingenstans att vända sig. Hon får utstå näthat och skrämmande textmeddelanden. Och Sean Rads wikipedia-sida listar fortfarande inte henne som medgrundare i skrivandes stund.
Rörlig kamera och smittande glad musik
Annars är handlingen mestadels av det lättsamma slaget, och förs raskt och elegant fram med hjälp av en rörlig kamera och smittande livlig musik. De nära två timmarnas speltid flyter på fint och håller uppmärksamheten till 100 procent. En film man blir glad av att se. Det är trots allt en studioproduktion som distribueras av Disney+.
Jag skulle nog snarare vilja likna filmen vid hyllningsporträtt som ”Diane von Furstenberg: Woman in Charge” och ”Martha” – med den viktiga skillnaden att ”Swiped” varken är en dokumentär eller memoar. Filmen är inte berättad av Whitneys själv för efter trakasserierna på Hatch Labs skaffade hon sig en advokat som rådde henne att skriva på ett sekretessavtal och acceptera förlikning.
Manusförfattaren och regissören Rachel Lee Goldenberg har alltså sammanställt händelseförloppet via andrahandsinformation från tidningsartiklar och domstolsdokument. Filmen är noga med att poängtera att den inte följer verkliga händelser. Handlingen känns trovärdig nog men att det inte är Whitneys egna berättelse kan också förklara avsaknaden av historia, familj, och uppväxt.
Kronologin börjar där filmen börjar och resultatet är en inspirerande rulle som togs emot med rungande applåder på den visningen jag såg i New York. Rekommenderas varmt.