Många är de grabbar som plöjt den roman av Alistair MacLean som den här filmen bygger på från pärm till pärm. Författaren är utan tvekan en av de största ikoner som äventyrslitteraturen någonsin haft och boken en milstolpe inom sin genre. Regissören J. Lee Thomson tar sig an sin uppgift med uppenbar respekt för både MacLeans verk och dess läsare.
År 1943 får en allierad styrka bestående av sex experter på olika områden uppgiften att slå ut två tyska kanoner som från den grekiska ön Navarone sänker de allierade styrkornas skepp. Kaptenen och legendariske bergsklättraren Keith Mallory (Gregory Peck) får en framstående position i gruppen som även hans gamle vapenbroder Andrea Stavros (Anthony Quinn) är en del av.
Inga ensidiga actionfigurer
Övriga medlemmar är sprängämnesgeniet Miller (David Niven), mekanikern Brown (Stanley Baker), den fruktade dödsmaskinen Spyros (James Darren) och major Roy Franklin (Anthony Quayle) som är hjärnan bakom operationen. Tiden är knapp då en konvoj av de allierades skepp kommer passera Navarone om en vecka. Filmen får oss skickligt att känna stressen.
Konflikterna pyr i gruppen. En dödsskuld från förr ska göras upp. Mallorys iskalla syn på människoliv ställs mot Millers humanism. Ledarskap utforskas på ett intressant sätt. Krigströtthet gör en av männen till en belastning. Idealet att en krigare måste göra det som krävs utan att låta känslor göra honom vek belyses ur mänsklig synvinkel genom att göra huvudkaraktärerna till just människor och inte ensidiga actionfigurer.
Skådespel som går på djupet
Den glorifierade bilden av hjältemod ifrågasätts. Detsamma gäller definitionen på seger som här kommer med bitterljuv smak. Styrkan har uppenbart skickats ut på ett självmordsuppdrag och med det följer kommentar om krigsmaktens samvetslösa offrande av liv. Manusets psykologiska skärpa är ovanlig i en produktion främst gjord för att underhålla.
Emotionellt komplext material som det här ger skådespelare möjlighet att gå på djupet i vad som driver rollerna de spelar. Det ger dem också nyanser i samspelet att hitta och bygga en trovärdig gruppdynamik på. Alla tar fullt ut tillvara på dessa chanser. Speciellt ordväxlingarna mellan Peck och Niven är kraftfulla.
Action med militär precision
När det gäller spänning så är det här en fulländad uppvisning i hur man håller publiken i ett järngrepp. Här finns ett par scener som är bland det bästa som gjorts i nagelbitarväg. En klättring uppför en bergvägg fångar känslan av höjd på mest svindlande sätt och närvaron av livsfara i varje steg uppåt. Finalens kamp mot klockan görs rejält svettig tack vare bland den bästa klippning jag sett i en film.
Våldet är rått och effektivt utan tjusiga finesser. Mestadels får vi se snabba knivhugg utan förskönande koreografi. Skottlossningarna ger de adrenalinpåslag som de ska göra, men de pågår aldrig längre än de behöver. All fysisk action har en militär precission som ger stark trovärdighet.
En tidlös klassiker
Även färgfotot går på den realistiska linjen genom att använda en blandning av grått och brunt som grund. Starka kulörer undviks helt och därmed dödas varje uns av Hollywoods vanliga polerade yta. Konturer skär i knivskarpt svart genom bilderna och ser till att varje smutsig detalj framhävs. Musik används sparsmakat, vilket gör så att publiken aldrig emotionellt manipuleras.
”Kanonerna på Navarone” är en krigsfilm som lyckas med att skapa både nervkittlande underhållning och väcka eftertanke. Jag har sällan sett den kombinationen gjord såhär perfekt. Tonen är stenhård utan att förlora människorna i dramat.
En klassisk roman har blivit en lika klassisk film och ett mästerverk som känns som att det inte har åldrats en dag sedan premiären.
Snabbfakta: Kanonerna på Navarone
Regi: J. Lee Thompson
Skådespelare: Gregory Peck, David Niven, Anthony Quinn, Stanley Baker, Anthony Quayle, Irene Papas m.fl.
Originaltitel: The Guns of Navarone
Genre: Krigsfilm, Äventyr, Action, Drama
Premiärår: 1961
Speltid: ca 150 minuter
Finns på: SVT Play
MovieZines betyg: 5/5
