En ”baserad på verkligheten”-film om den iranska revolutionen på sena 70-talet känns inte som något man skulle förknippa med Ben Affleck. Efter hans tidigare framgångar med ”Gone Baby Gone” och ”The Town” blev kriminalbaserade thrillerdraman hans gebit, och eftersom han fått utstå så mycket spott och spe för sina skådespelarprestationer i Hollywood skulle ingen klandra honom för att spela det säkra kortet och hålla sig till det han kan. Därför är det än mer imponerande att han nu valt att regissera en berättelse som ”Argo”.
För att förstå bakgrunden får vi en sammanfattning i början av filmen. Under revolutionen 1979 avsattes den USA-vänlige shahen och istället blev Iran en islamisk republik ledd av Ayatollah Khomeini. När shahen fick uppehållstillstånd i USA sågs detta som en skymf och en arg folkmobb tog sig in på den amerikanska ambassaden i Teheran och tog personalen som gisslan.
Men sex anställda lyckades fly ut på gatan och fick gömma sig i den kandensiska ambassadörens hem. Filmen handlar sedan om den CIA-ledda operation som ska få hem dessa sex, vars liv svävade i stor fara. Planen var att skaffa falska papper som visade att de tillhörde ett kanadensiskt filmteam som varit i Iran för att leta efter inspelningsplatser till en ny science fiction-rulle, kallad just ”Argo”.
Bakgrundsinformationen vi får i början är viktig för att berättelsen inte ska amerikaniseras allt för mycket. I den här versionen råder det nämligen inga tvivel om att USA hade stor del i skulden eftersom de ihop med Storbritannien många år tidigare genomfört en statskupp i Iran. Den då demokratiskt valde premiärministern arresterades och shahen, som egentligen inte skulle ha mer makt än vår kung, fick istället auktoriteten att leda landet – med USA:s hjälp förstås.
Men detta faktum minskar inte pulsen filmen igenom av hur mycket man hoppas att de sex ambassadanställda ska komma ut ur Iran med livet i behåll. Däremot bidrar det till att filmen låter bli att patriotiskt veva amerikanska flaggan i ansiktet på oss. Här råder faktiskt – underbart nog – en total avsaknad av presidenterns brandtal, tuffa one-liners och modiga soldater i motljus.
Det första som slår en med ”Argo” är hur äkta 70-tal det här känns. Kläderna, frisyrerna, de brunbleka färgtonerna, ja även skådespelarstilen sitter som en smäck. Här finns inget som avslöjar att filmen är gjord 30 år senare.
Till viss del hjälper det att de flesta skådespelarna är av det mer okända slaget (även om många av dem har gedigna meritlistor). Tyvärr måste jag säga att regissör Affleck borde ha hållit hårdare på den linjen och även hoppat över sig själv i rollistan. För även om han för det mesta fungerar bra som sin karaktär, CIA-agenten Tom Mendez som är den som sätter planen i verket för att få de 6 hem, så är hans skådespeleri fortfarande platt då och då. Och enda gången jag förflyttar mig från det årtionde där jag så övertygat befunnit mig är då han kläcker kommentaren om att ”möta de flyende amerikanerna på mållinjen med Gatorade”.
Men trots att Affleck innehar en slags huvudroll är den oviktig nog i sammanhanget, så störningarna är verkligen minimala. Det passar faktiskt filmen utmärkt att det knappt finns några huvudkaraktärer som vi kommer särskilt nära. Istället är det gruppen som helhet och ännu mer det historiska perspektivet som får ta den viktigaste rollen.
Det som står ut, förutom det trovärdiga tidsdokumentet, är istället hur vansinnigt spännande det här är. Här kommer Afflecks erfarenhet från tidigare filmer in. Han är verkligen skicklig på att få oss att bita på naglarna och det finns ögonblick när man sitter på stolskanten av nervositet. I just dessa partier har en del friheter tagits vad gäller riktigheten i hur det hela gick till, men film är film och det blir oftast bättre om man inte är alltför noggrann på den punkten.
Det mer oväntade är att ”Argo” även visar upp en humoristisk sida – när det gäller att få filmteams-idén att hålla. Här måste CIA nämligen ta hjälp av Hollywood och det blir John Goodman och framför allt Alan Arkin (för en yngre generation mest känd från ”Grosse Pointe Blank” och ”Little Miss Sunshine”) som håller energin igång. Ett sånt här tilltag hade lätt kunnat fylla filmen med pajasliknande genvägar till lätta skratt, men Affleck lyckas balansera det hela så att den lugnare 70-talscharmen aldrig försvinner.
