Little Miss Sunshine (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Sällan har en dysfunktionell medelklassfamilj skildrats med sån värme och humor som i dramakomedin "Little Miss Sunshine".

När 7-åriga Olive, den yngsta medlemmen i familjen Hoover, mot alla odds blir uttagen att delta i en barn-skönhetstävling i Kalifornien packar hela familjen ihop sig deras nästan-fungerande Volkswagen-buss för att göra den tre dagar långa resan genom USA så att Olive ska få chansen att uppfylla sin dröm.

Vi har pappa Richard (Greg Kinnear), den ständige optimisten som utan lycka försöker sälja in sitt 9-stegs-program för att lyckas i livet till olika bokförlag. Mamma Sheryl (Toni Collette) som gör sitt bästa för att hålla samman familjen utan att själv bryta samman och tonårssonen Dwayne som avlagt ett tysthetslöfte till dess att han blir intagen till flygvapnets utbildning. Med på resan är också Sheryls bror, en Proust-professor som efter en olycklig kärleksaffär med en manlig student försökt ta livet av sig och inte får lämnas ensam samt Richards heroin-snortande far vars livsråd till sin sonson är "ligg med flera kvinnor, inte bara en".
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LITTLE MISS SUNSHINE

"Everyone... just pretend to be normal."

Livscoachen Richard Hoover lever på att hjälpa folk till ett bättre liv. När han inte pushar för sitt 9-stegsprogram till framgång (utan någon större framgång, bör tilläggas), tar optimisten inom honom varje chans han får att sprida sina visdomsord i sitt egna hem – som ironiskt nog är ett enda stort misslyckande.

Farfar är en svärande sexgalning som slängts ut från ålderdomshemmet efter att ha ertappats med knark. Morbror Frank är en självmordsbenägen universitetsprofessor, deprimerad över sin obesvarade kärlek till en manlig student. Mamma Sheryl försöker till varje pris hålla ihop sin familj trots deras egenheter, och utan att själv tappa fotfästet. 15-årige Dwayne har, inspirerad av Nietzsche, inte sagt ett ord på nio månader. Han har ändå inget att säga till sin vrickade släkt. Olive, familjen Hoovers yngsta medlem framstår också som den mest normala – om man anser det hälsosamt att en sjuåring i detalj studerar bandade Miss World-uttagningar och drömmer om att själv en dag stå där på scenen, ta emot en tiara och vinka mot publiken.

När Olive får veta att hon kommit med i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine, trycks hela släkten in i en folkabuss som sett sina bättre dagar, och sätter kurs mot Kalifornien där finalen äger rum. Här startar denna road movie full av ångest, ilska och sorg men även en hel del humor. Om inget av det låter särskilt roligt, är det liksom lite av poängen. ”Little Miss Sunshine” finner något att skratta åt ibland i de mest tragiska stunderna. Hur deprimerade alla än verkar finns det alltid en stor gnutta hopp i det hela.

Och det är visserligen en ganska väntad väg vi får följa med på. Det krävs ingen Proust-professor för att räkna ut det mesta av handlingen i förväg, och vi vet exakt vilka läxor dessa tragiska individer lär sig i slutändan. Kommer de att få uppleva tre dagar av smågnabb, surande och slutligen försoning? Kommer de att få uppleva allt möjligt knas med sitt gula fordon längs vägen? Kommer de att inse att en seger inte är viktigast, så länge man har varandra? Det kan du ge dig på.

”Little Miss Sunshine” är ännu en independentkomedi om en familj där alla är skruvade på ett eller annat sätt. Men det är lätt att förlåta bristen på oförutsägbarhet. Det ligger mycket kärlek och värme i ”Little Miss Sunshine”, och såna filmer kan vi inte få för många av.

Att både regissörerna och manusförfattaren är debutanter i långfilmssammanhang är svårt att se. Det äkta paret Jonathan Dayton och Valerie Faris leder sin skådespelarensemble till fläckfria prestationer. Abigail Breslin i rollen som Olive är ett litet fynd som de har M. Night Shyamalan att tacka för, och komiker som Steve Carell är alltid intressanta att se i mer tillbakadragna roller, något han klarar galant (Steve har dessutom lärt sig av Robin Williams att en seriös karaktär kräver ansiktsbehåring). Flest skratt drar den gamle veteranen Alan Arkins oförskämda morfar, medan Paul Dano har som nedstämde Dwayne fått den kanske svåraste rollen, där han helt utan repliker får förmedla många hämmade känslor.

Likt många andra indiekomedier försöker man balansera upp humorn med lika delar drama, vilket går sådär bra. Scenerna som är till för att vara sorgsna eller rörande lyckas inte med någotdera. Historien lockar inte fram några tårar men skratten blir desto fler. Det finns gott om smarta humoristiska scener såväl som rent bisarra händelseförlopp, och långt ifrån allt fungerar i denna mix, men i slutändan kan filmen, trots alla deprimerade karaktärer, ändå ses som en skön feelgood-film för stunden.

Ända sedan festivalpremiären på Sundance i början av året har ”Little Miss Sunshine” skördat toppbetyg var den än visats. Det är nästan så att man kan tro att det är den bästa independentfilmen typ någonsin. Jag föreslår att man kopplar bort alla getingar, stjärnor och plus. ”Little Miss Sunshine” är inget mästerverk, det finns såväl nybörjarfel som klyschor. Men ser man filmen för var den är, en liten solstråle i den mörka höstvardagen, kan man uppskatta den till fullo.

Senaste kommentarer
Robinjoh
Den var väll bra :) 3/5
17994
Totalt älskar den här filmen :D och jag tycker det är också väldigt roligt att se Carell göra seriösa roller för en gångs skull :)
Danne
Det här var den absolut bästa komedin från 2000 talet! Alla skådespelare gör sin karriärs bästa roller! Främst briljerar, Arkin, Dano och Carrel i väldigt unika roller för sin karriärer. En svag femma! Men ändå en femma.
Visa fler (14)

Veckans populära filmer

Visa fler