De är hårdrockens bad boys som skruvar upp volymen på sina förstärkare till 11 när andra band nöjer sig med mesiga 10. Deras testosteronstinna låttexter handlar till nittio procent om sex och ett skivomslag med en naken kvinna på alla fyra med en handske tvingad i ansiktet är helt deras stil. De är Spinal Tap och nu ska detta brittiska band turnera i USA.
Ett av deras största fans är reklamfilmaren Martin DiBergi (Rob Reiner) och han är mannen som ska göra en dokumentär av detta hårt arbetande bands tillvaro ute på vägarna. Väldigt lite rullar problemfritt och ju mer bekymmersamt det blir för dem desto roligare blir det för publiken att beskåda kaoset som uppstår.
Skrattexplosioner som är bland filmhistoriens bästa
Reiners första långfilm är filmen som gjorde formatet mockumentär uppskattat av den breda massan och det är lätt att förstå varför. Det är nästintill omöjligt att se att detta inte är en äkta dokumentär om man inte på förhand vet om att det är så. Fotot och klippningen skapar på ett genialiskt sätt illusionen av verklighet.
Det som bidragit mest till att filmen är så folkkär som den är är givetvis att den är vansinnigt underhållande. Scen efter scen som hör hemma bland filmhistoriens bästa skrattexplosioner radas upp och kramp i magen efter att man vridit sig i asgarv filmen igenom är en garanti. Även kultstatusen känns självklar mycket tack vare den oavbrutet citatvärdiga dialogen.
Intelligent satir kring rockstjärnor
Samtalen mellan karaktärerna är helt improviserade, vilket är otroligt imponerande då inte minsta sekund känns annat än klockren och vartenda ord som yttras verkar väl valt. Det här är skådespel på i komedigenren sällan skådad nivå. Dynamiken mellan grabbarna i bandet känns totalt trovärdig.
Den som har koll på vilken dramatik som ofta uppstår inom verkliga band kommer ha väldigt kul när.det här drivs med konflikter och kontroverser. Framför allt är det rockstjärnors beteenden som blir föremål för träffsäker humor. Inte helt förvånande så har filmen fans bland riktiga artister som talat om hur de känner igen sig själva och skildringen av rockvärlden.
Medryckande och riviga låtar
Pricken över i är att trots karaktärernas till stor del låga IQ så är satiren hela vägen intelligent presenterad. Det blir aldrig flamsigt eller greppar efter billiga poänger ens när komiken är av den dråpligt fysiska sorten. Scenerna när liveframträdanden går fel blir galet kul för att de iscensätts med ett minimum av överdrift i tonfallet.
Rockfaktorn är uppumpad till max från början till slut och på det planet överträffar den här filmen till och med många riktiga dokumentärer på temat. Låtarna som framförs är musikaliskt medryckande och riviga, men det som verkligen är guld med dem är de oftast pubertala texterna som parodierar många riktiga bands texter mitt i prick.
”Spinal Tap” är ett måste att se om du älskar metal och hårdrock. Den är en milstolpe i filmhistorien och en av de bästa komedier som någonsin gjorts. Samla dina metalälskande polare, fixa öl och njut av feta riff i tidernas mest ikoniska headbangerfilm.
Snabbfakta om ”Spinal Tap”
Originaltitel: This is Spinal Tap
Regi: Rob Reiner
I rollerna: Rob Reiner, Kimberly Stringer, Chazz Dominguez, Harry Shearer, Christopher Guest, Fran Drescher
Genre: Musik/mockumentär/komedi
Speltid: 82 minuter
Svensk biopremiär: 2 februari 1985
Finns på: SF Anytime
