Redan i den första scenen spelas den sorgligaste melodi man kan tänka sig på publikens känslosträngar. Bill Murray talar om sin vän John Candy och tar av den sarkastiska mask som vi är vana att se honom bära. Det är rå sorg vi bevittnar. Se till att ha en rejäl hög näsdukar redo när du ska se den här dokumentären om en av tidernas mest älskade skådespelare.
Jag brukar känna att porträtt som inte tar upp såväl bra som dåliga sidor av personen i fokus är alltför onyanserade. Murray försöker hitta något dåligt att säga om sin vän, men han kan inte komma på en enda negativ kommentar. Ingen som talar om John har ett ont ord att säga. Den här produktionen övertygar mig att helt köpa den renodlade hyllningen.
En man för mänsklig för Hollywood
Candy visste vart han ville och hade osviklig tro på sin förmåga att nå dit. Oavsett hur stor stjärna han blev så glömde han aldrig sitt ursprung och hans respekt för vanliga arbetare påtalas gång på gång. Familjen var nummer ett oavsett hur stora framgångarna blev. Det är som publik omöjligt att inte sjunga med i lovsången och inte en ton känns falsk.
Sårbarhet är det ord som oftast används när Candy beskrivs av människor vars liv han berört. Det talas till och med om honom som ett lekfullt barn i en vuxen mans kropp. Han hade inga divalater och talade alltid ur hjärtat.
John var för mänsklig för Hollywood och drömfabrukens utnyttjande av detta får hård kritik. Medias i många fall vidriga beteende mot John exponeras även det utan nåd.
Plågsamt om nedbrytande ångest
Trots att vi tidigt får veta att fadern dog när John var barn och förstår att det märker honom för livet så hålls det länge tillbaka på det tunga mörkret. När det väl kommer så frossas det inte i detaljer kring exempelvis det alkoholmissbruk som han utvecklade. Avsaknaden av exploatering visar på en rörande respekt för den människa som det handlar om.
När det kopplas grepp om ämnet psykisk ohälsa så gör det ont. Att höra från människor omkring John hur nedbrytande ångest och tankar på döden trädde in i ett sinne tidigare så ljust av livslust är plågsamt.
Samtidigt överskuggar inte gravallvaret den smittande positivism som dominerar helheten. Det är tydligt att exakt såhär hade glädjespridaren John själv velat att hans liv skulle berättas.
Alltför traditionell presentation
Den som har ett intresse kring komedins historia får godbitar ur den serverade när vi får inblick i livet inom den humoristiska teatergruppen The Second City där John på 70-talet började sin karriär. Guldkorn bakom kulisserna på de filmer som Candy varit med i förgyller upplevelsen. Detsamma gäller pärlbandet av fantastiska skådespelare i komedigenren som intervjuas.
Med tanke på vilken ohämmad improvisatör och vildsint kreativ hjärna som porträtteras så är materialet väldigt traditionellt presenterat. Människor intervjuas och klipp ur filmer eller arkiv spelas upp på löpande band. Jag saknar oväntade infall. Det stora hjärtat och en oemotståndlig person i centrum räcker långt, men för ett högre betyg krävs mer konstnärlig originalitet från en dokumentär.
”John Candy: I Like Me” bultar av kärlek till en inspirerande människa och en skådespelare som naturligt blandade humor och drama i sina roller. Vi som publik ler och gråter om vartannat.
Jag fick lust att hedra Johns minne genom att se om ”Raka spåret till Chicago”, filmen vars dialog den här dokumentärens titel är hämtad ifrån. Då har hyllningen gjort mycket rätt.
Snabbfakta om ”John Candy: I Like Me”
- Regi: Colin Hanks
- Medverkande: Bill Murray, Dan Aykroyd, Eugene Levy, Catherine O’Hara, Tom Hanks, Mel Brooks, Macaulay Culkin
- Genre: Dokumentär
- Speltid: 1 timme 53 minuter
- Premiär: 10 oktober 2025
- Finns på: Prime Video
- Betyg: 3/5
