Prime Video verkar ha som mål att ta täten i den pågående trenden att ge actionfans med hjärta för 80-talets filmer i genren nya produktioner i det årtiondets anda. De har helt rätt människor både framför och bakom kameran. I augusti blev de en del av Eddie Murphys comeback när de gav oss ”The Pickup”. I den här filmen är veteranen Shane Black såväl medförfattare till manuset som regissör.
Mark Wahlberg tar på sig rollen som mästertjuven Parker och går därmed i samma skor som Lee Marvin gjorde i ”Point Blank” från 1967 och Mel Gibson i 1999 års ”Payback”. Dessa filmer och den här bygger alla på 1962 års roman ”The Hunter” som är den första i bokserien om karaktären. Även om ett par hårdare scener finns här så är Wahlberg i jämförelse med nämnda herrar en väldigt snäll variant. Hans charm bär som vanligt bra.
Mer humor än spänning
Parker blir skadeskjuten under en kupp och alla medlemmar i hans grupp utom han själv och förrädaren förlorar livet. Med både målet att hitta sin del av pengarna från aktionen och utkräva dödlig hämnd söker han efter den som ligger bakom attentatet. Han dras snart in i ännu en djärv kupp, vars utgång kan rädda ett helt lands och dess befolknings framtid. Parker gör det som behövs göras, men en kula med mördarens namn skrivet på sig är ständigt redo att avfyras.
Den lättsamma äventyrslusten spritter i upplevelsen och det är fullt ös från början till slut. Det är aldrig långt mellan inslagen av pangpang, handgemäng och spektakulär bilåkning. Humorn är mer närvarande än spänningen och lättar upp showen så att den aldrig blir så mörk som tidigare filmatiseringar av berättelsen.
Black ger oss till och med julstämning, vilket ofrånkomligt väcker ljuv nostalgi genom att påminna mig om hans manus till ”Dödligt vapen”.
Ett datorgenererat intryck
Bilderna är väldigt polerade och kamerans rörelser är så smidiga att de inte märks. Detsamma gäller klippningen. Denna stil passar i vissa filmer, men här gör den tillsammans med den kliniska ytan så att det blir för rent. Det får mig att känna att människorna blir själlösa och jag slutar bry mig om dem. Det här är inget drama så det förstör inte upplevelsen helt, men med en berättelse om karaktärer i fara så blir det en brist.
Mest blir actionscenerna lidande av den plastiga avsaknaden av smuts och motstånd. För att få kraft och nerv så tycker jag att fysisk kontakt mellan människor och de föremål som används i sammandrabbningar måste ha viss friktion och här saknas sådan till den graden att de känns datorgenererade. Fordon rör sig så perfekt att intrycket av CGI är ofrånkomligt.
Skådespelare som har roligt
Som manusförfattare har Black alltid varit en garanti för att dialogen ska rocka och han lyckas även här att få till träffsäkra repliker. Jag hade med tanke på grundmaterialet önskat fler verbala käftsmällar istället för 99 procent snärtig underhållning och framför allt saknar jag den ruffiga råhet som jag vant mig vid att hitta hos Black. Den lilla hårdkokta film noir som finns hade behövt vässas till.
”Play Dirty” lever väldigt lite upp till sin coola titel, men som lagomt underhållande äventyr så tråkar den ändå inte ut mig. Skådespelarna har roligt med sina roller och man har som publik roligt tillsammans med dem. Det räcker gott att slå ihjäl lite tid med, men det bestående intrycket när eftertexterna slutat rulla är lika med noll.