Salongen på Göteborgs Filmfestival är knökfull, och när Dogge tillsammans med regissören Ivan Blanco kliver upp på scenen möts de av publikens jubel. Dogge har en förmåga att trollbinda enbart genom sin närvaro – en underhållare och artist som funnits i människors medvetande i flera decennier och som är lika självklar i vår vardag som falukorv och Kalle Ankas jul.
”Första blatten på månen” har spelats in under tolv år och består till stor del av arkivmaterial från tiden med The Latin Kings, uppväxten i Botkyrka och turnélivet. Vi får ta del av ett djupt tragiskt människoöde, kantat av förluster, bortgångar och livets motgångar. Samtidigt skildras en artist som blivit folkkär och skapat tidlös musik. Dogge är en pionjär inom hiphop och har kommit att bli synonym med genrens födelse i Sverige.
I dag är det dock lång tid sedan han rappade med The Latin Kings. I stället har han hållit sig aktuell genom en rad samarbeten med andra artister, en solokarriär, hundratals reklamfilmer och ett omfattande måleri. Dogge livnär sig i dag som konferencier, författare, föreläsare och konstnär, och är dessutom grammisvinnare – om Dogge får välja en titel är det mångkonstnär.
Även om Dogge ofta dyker upp i reklamfilmer och tv-sammanhang och regelbundet spelar live har han alltid värnat om sitt privatliv. Han blev ensamstående pappa redan vid 28 års ålder och har axlat ett hektiskt liv samtidigt som han turnerat. Han jonglerar ständigt flera projekt: gör musik, målar tavlor och beskriver själv sina reklamfilmer som konstinstallationer. Han har även tilldelats Cornelis Vreeswijks stipendium. Dogges dotter Bianca är en stark och avgörande karaktär i filmen och visar på Dogges dualitet. Hon förklarar själv hur han är unik just för att han alltid haft tid för henne och hans andra barn, men också för karriären.
I en annan av filmens starka scener hör vi honom i ett telefonsamtal med regissören Ivan Blanco, där Ivan avråder honom från att medverka i ett sammanhang han överväger att delta i. Det rör sig om en mässa som först arrangerades 2020, efter att tidskriften Nya Tider portats från Bokmässan i Göteborg, och som samlar representanter från högernationalistiska alternativmedier. Platsen hålls hemlig och meddelas endast till biljettköpare.
Det framgår att Dogge anser det viktigt att gå sin egen väg, oavsett konsekvenser, och att han inte låter sig tyglas. Scenen är central och belyser hans komplexitet – något som gör honom än mer intressant. För Dogge är något så unikt som en verklig person, utan skrupler, som vågar vara sig själv i en samtid då man räds för att stå för vad man tror på, även om det ibland är kontroversiellt.
Det finns också lättsamma scener, som en där han är på en mässa och träffar sin barndomscrush Samantha Fox och ber henne att signera några ekivoka bilder som han beskriver som “old school”. Dogge har ett finurligt flin som spelar på sina läppar och är en så självklar scenpersonlighet att man bara vill se mer och mer av honom och hans liv.
Ivan Blanco riktar kameran mot Dogge och lyckats skapa en tät och närgången dokumentär som skildrar ett ärligt helt liv i rampljuset, men också de mest intima ögonblicken. Med ett vaksamt öga flätar han samman ett djupt personligt människoporträtt som inte väjer för att problematisera Dogges olika sidor, samtidigt som filmen lyfter fram hans finaste egenskaper.
Det finns få personer i Sverige som är så folkkära och igenkännbara som Dogge Doggelito – och samtidigt så omgivna av fördomar. Filmen visar med vackra bilder tydligt att han är en djupt mångdimensionell person, vars offentliga persona ofta har överskuggat människan bakom mikrofonen.
