I en norrländsk by har Linus (Otto Fahlgren) varit försvunnen en dag. Han nås inte på telefon och hans vänner letar efter honom på alla ställen som de kan knyta honom till. En av de som oroar sig för Linus är Nora (Julia Heveus) som vi först mötte i 2023 års serie ”Gaslight”. Efter de traumatiska händelserna i föregångaren har hon flyttat till byn och hittat en själsfrände i Linus.
Nora vet att Linus inte mådde psykiskt bra och försöker tala om det för hans två manliga vänner som också deltar i sökandet, men det är omöjligt att få dem att förstå. De tillhör en machokultur där man inte pratar om känslor. Just den sidan av maskulinitet är ett genomgående tema i den här serien vid sidan av psykisk ohälsa och båda ges tyngd.
Ett verk som skriker ”Vakna för fan”
Regissören och manusförfattaren Therese Lundberg tar åter igen pulsen på det samhälle som vi lever i efter att i den förra serien ha skildrat våld mot kvinnor på ett sätt så påträngande att jag fortfarande är helt förstörd av upplevelsen. Noras trauma efter det hon har varit med om följer med in i den här serien på ett starkt sätt.
Ett signum att Lundberg är skaparen av ett verk är rå och osminkad autencitet på alla plan såväl i tonfall som visuellt. Hon är exakt den konstnär som vi behöver när världen behandlar människor som den gör nu. Hon vågar vägra att vara skonsam mot publiken. Hon slår oss i ansiktet och skriker ”Vakna för fan”.
”Se och lyssna på era medmänniskor!” är ett tydligt budskap här och det är speciellt riktat till män.
Ångest som känns kvävande
Nutid och tillbakablickar används på ett sätt som ger djup till dramat och likt ett pussel bildar en helhetsbild av scenariot både innan försvinnandet och människors nedbrytande efter det. Den berättarstrukturen bygger också effektivt upp obehaget kring vad som kan ha hänt den försvunne. Tomheten efter honom blir en närvaro som känns plågsamt påtaglig.
Paniken som tilltar känns helt äkta. Vissa karaktärer visar den tydligt medan andra håller den inom sig, men inte ett uns av den förlorar kraft. Ångest uttrycks på ett sätt som känns kvävande och den som någon gång lidit eller lider av sådan varnas. De emotionella sammanbrotten är närapå outhärdligt hjärtskärande.
Spel som inte känns som spel
Fotot är dokumentärt i stilen och river totalt väggen mellan seriens värld och tittaren. Ljuset ger intryck av att helt sakna någon som helst typ av modifiering av verkligheten. Ljudbilden används helt för att underbygga känslorna. I en ångestscen blir allt i rummet ett eko liksom i en verklig attack. Ett telesvar från den försvunne upprepas hela serien igenom, vilket brutalt förstärker saknaden.
Heveus visar åter igen att hon totalt kan bli ett med sin roll. Hennes ansikte talar tydligt även när hon inte verbalt uttrycker sig. Hon låter ögonen blir ett fönster in i Noras själ. Molly Nutley är så förkrossande bra att hjärtat går sönder när hon ger allt.
Jag får intrycket att Lundberg har hårda krav på sina skådespelare för alla ser till att inte en sekund av spel från någon känns som just spel.
En respektingivande filmare
”Tystnaden” har en ödsligt ekande ton av ovisshet och gnagande oro som gör den väldigt jobbig att ta sig igenom. När känslor exploderar så är det omöjligt att värja sig. Det är sällan jag använder ordet viktig om en film eller serie, men här finns inget annat sätt att säga det. Det här är ett enormt viktigt inlägg i debatten om psykisk ohälsa.
Jag kommer hålla ögonen på vad Lundberg gör härnäst för hon är en av 2020-talets mest respektingivande svenska filmare och det här är en av de bästa serier som jag sett.
Snabbfakta: ”Tystnaden”
Skapad av: Therese Lundberg
I rollerna: Julia Heveus, Otto Fahlgren, Ulf Stenberg, Molly Nutley, Oskar Laring
Genre: Drama
Antal avsnitt: 6
Premiär: 19 oktober 2025
Visas på: SVT Play
MovieZines betyg: 5/5
