Topp 10: Gråtfilmer från 2014

TOPP 10
14 December 2014 | 12:00

10 filmer vi grät till under 2014

Här är filmerna som bidrog till flest tårar under det gångna bioåret.

Att gråta när man ser film kan vara fint, oavsett om tårarna kommer av sorg eller glädje. Filmer behöver inte vara bra för att man ska gråta, ibland kan specifika scener framkalla tårar även om filmen som helhet är medioker eller dålig. Dessa filmer, som gick upp på bio i Sverige 2014, grät jag till. Vad grät ni till? Berätta gärna i kommentatorsfältet. 

Listan innehåller spoilers, det är ofrånkomligt när det gäller texter som denna.

If I Stay


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Chloë Grace Moretz spelar Mia, en tjej som älskar klassisk musik och är sjuhelsikes begåvad vad det gäller att spela cello. Hennes kille och föräldrar föredrar alternativ rock och pop. En tragisk bilolycka dödar hela hennes familj medan hennes liv hänger på en skör tråd. Som halvspöke får vi följa hennes diskussion om att välja livet och döden och i flashbacks får vi veta mer om hennes relation till de döda föräldrarna och den levande pojkvännen. Det blir mycket sentimentalt dravel men också vissa scener som verkligen träffar tårkanalerna. Scenen som visar dagen som Mia beskriver som den bästa i hennes liv, den som får henne att känna att hon hör hemma någonstans, är hjärtskärande och gråtframkallande. Tillsammans med sin kille, sina föräldrar och vänner så spelas en nackhårsresande version av Smashing Pumpkins låt ”Today”. Scenen pekar mot både varför hon skulle vilja välja att fortsätta leva och varför hon skulle välja att somna in.

Tusen bitar


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Björn Afzelius känner de flesta svenskar till, oavsett om man gillar artisten eller inte. Mitt största minne av honom, förutom låtarna, var att min mor, när jag var väldigt liten, ofta uttryckte hur snygg han var och att han var idealmannen. Den myten sticker dokumentären "Tusen bitar" hål på samtidigt som den understryker varför Afzelius är en så betydande svensk artist. Efter att filmen har visat flertal scener med fina versioner av Afzelius politiska och romantiska låtar så kommer vi till slutet av filmen, där det berättas om hur huvudpersonen kämpar mot sjukdomen och döden för att färdigställa ett sista musikeftermäle. Ett liv som har brunnit för samhället och konsten släcks alldeles för tidigt av en obarmhärtig sjukdom, precis som i hans mest kända låt så splittras mitt hjärta i tusen bitar och tårarna forsar.

Fury


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Krigs hemskheter är ett ämne som ofta lockar till tårar men många gånger känns det forcerat. Verkligt krig har inte den logiska struktur, som bygger upp mot en upplösning, som filmer om krig ofta har. Denna Brad Pitt-ledda ensemblefilm gör sig skyldig till vissa filmiska eftergifter men som helhet håller den sig på rätt sida av gränsen för otroliga händelseförvecklingar skapade för att ge krigsfilmer en publikfriande upplösning. När nästan alla, inklusive Pitts rollfigur, har dött i en strid som de visste var övermäktig så kommer gråten. Det är fina tårar för de specifika rollfigurerna och alla ”vanliga” människor som, genom historien, har kämpat för fina ideal och frihet med sina liv som insats.

Optimisterna


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

En dokumentär om ett norskt volleyboll-lag för pensionärer kanske inte låter som det mest spännande i världen. Det är det inte heller men filmen innehåller något av det mest hjärtvärmande som har kunnat skådas på bio i år. Det är en fröjd att beskåda en film som tar en icke-sentimental titt på ålderdomen och alla utmaningar, sorger och glädjeämnen som den medför. Goro är 98 år och äldst i laget, hennes berättelse är bara en av många som lockar till tårar i denna känslosamma film. Tårarna är av ”jag är glad att jag är del av livet och mänskligheten”-slaget och smyger sig fram flera gånger under filmens gång, t.ex. när huvudpersonerna berättar om sina bortgångna makar, när de lyckas överkomma sina ålderskrämpor för att spela och på grund av faktumet att filmen visar individers, oavsett ålder, förmågor att berika sina egna och andras liv.

Last Stop Fruitvale Station


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Att människor i världen ses på olika beroende på hudfärg är en idioti som har plågat och fortsätter att plåga vår värld. Vi tittar på filmer om slavar, hur svarta historiskt har behandlats i USA, Sydafrikas apartheidpolitik och liknande och förundras över hur det såg ut då. Ändå verkar det inte som vi har lärt oss så mycket som samhällen. I år har vi t.ex. sett upplopp och stridigheter i Ferguson i USA, efter protester mot att en vit polis som sköt en svart man friades. Det är inte första gången en sådan sak händer och "Last Stop Fruitvale Station" är baserad på ett annat fall som skedde nyligen. Oscar Grant sköts ihjäl och filmen visar hans sista tid i livet, förutom att filmens specifika reaktionsscener, från hans nära och kära, är gripande och tårframkallande så gråter man för att världen vi lever i inte har kommit längre, är vi som samhällen oförmögna att lära oss av historien?

The Selfish Giant


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Denna diskbänksrealistiska berättelse om de två trettonåriga pojkarna Arbor och Swifty har aningar av så fantastiska filmer som Ken Loachs "Kes – falken" och Robert Bressons "Min vän Balthazar". Pojkarna växer upp i arbetarklassmiljö och har fått uppleva en hel del motgångar, efter att de blivit relegerade från skolan börjar de jobba med att samla skrot. Filmen har en genomgående deppig känsla men det är inget mot filmens mest tragiska scener. Barn ska inte jobba och här får rollfigurernas farliga arbete fatala konsekvenser som i bild blir något av det mest gråtframkallande i år.  Scenen som visar incidenten som leder till att en av pojkarna dör är jobbig att se och startar tårarna, när efterföljande scener om hur den andra pojken bemöts och känner sig efter olyckan har spelat klart så är båda kinderna våta.

Tom at the Farm


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Xavier Dolan går från klarhet till klarhet, efter finfina filmer som "Jag dödade min mamma", "Hjärtslag" och "Laurence Anyways" så visar han här upp ett väldigt moget filmskapande. Filmen är samtidigt ett spännande individdrama och en allegori över USA:s intolerans mot homosexuella. Tom har precis förlorat sin pojkvän, när han ska gå på begravningen och besöka den avlidnes familj så upptäcker han att pojkvännens mor inte vet att hennes son var homosexuell och att brodern har alla egenskaper som brukar hittas hos hustrumisshandlare. Tyngd av skuld att han inte kunde förhindra sin pojkväns död så stannar han och blir fast i en destruktiv och komplex relation med brodern. Scenen när Tom får reda på att brodern är skyldig till ett hemskt hatbrott får tårarna att välla upp, både för att man tänker sig in i offrets situation och för att man tänker på hur många som hatar andra endast av anledningen att dessa föredrar att älska och ha sex med personer av samma kön som dem själva.

Förr eller senare exploderar jag


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Listans mest uppenbara gråtfilm är denna historia om himlastormande kärlek mellan två ungdomar som möts i en stödgrupp för cancerpatienter. Redan när man sätter sig i filmfåtöljen så vet man att filmen vill att man ska gråta, ett grepp som kan leda till att man hellre rullar med ögonen men så är inte fallet här. Visst har filmen sina brister men balansgången mellan sentimentalitet och trovärdig kamp mot hopplösa odds är så avvägd att man måste ha ett hjärta av sten om man inte fäller åtminstone några tårar när det väntade men ändå överraskande slutet kommer. För mer tårar på samma tema så kan man se norska "Kick It", som också hade premiär i år, om en flicka som tvingas byta ut kampen om att komma med i fotbollslaget mot kampen mot leukemi.

Nebraska


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

I denna snygga svartvita film om den bistra Woody och hans son David, perfekt spelade av Bruce Dern och Will Forte, finns det tonsäker svärtad humor och ett väldigt realistiskt porträtt av maktlösheten inför Fader Tid. Woody vill absolut åka till Lincoln, Nebraska för att hämta en vinst som alla andra vet inte finns då den är av sådant bluffslag som ibland kommer från tveksamma företag med posten. När Woody inser att han har haft fel så är han en slagen man men David köper den bil som Woody hade tänkt använda pengarna till. Woody får sedan köra igenom sin gamla hemstad för att visa att han hade rätt och inte är en gammal galning. Det är en gest och scen som både understryker den värdighet som försvinner när ålderdom och sjukdom gör människor svaga och hur lite det behövs för att känna sig värdig igen. Woody får, för en liten stund, vara stolt och det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Fader/son-relation är också orsak till tårar i Zach Braffs finstämda "Wish I Was Here" från i år, där två bröder måste hitta sätt att acceptera att deras far är döende och behöver hjälp.

Interstellar


Abstract abstract art 3d   31141940 2560 1600

Hur många människor skulle vara beredda att riskera allt, sina liv och relationer, för att åka ut i rymden och rädda hela mänskligheten. Det är en av de centrala frågorna i Christoper Nolans magnifika wormhole-äventyr "Interstellar". Matthew McConnaugheys Coop och Anne Hathaways Brand väljer att försöka rädda människorna och det får ödesdigra konsekvenser för deras chanser att få se sina nära och kära igen. Efter att ha utforskat en planet så kommer de upp till sitt rymdskepp igen, för dem har inte en timme passerat men på jorden har det gått 22 år. När Coop tittar på videomeddelande från de senaste 22 åren, och märker hur hans barn tappar tron på honom och hans löften, så rinner tårarna på rollfigurer, mig och säkert också många av er.  

Vilka filmer fick er att gråta på bio i år? Kommentera nedan.

Martin Memet Könick