Nebraska (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Drama om en åldrande far, Woody Grant (Bruce Dern) som, tillsammans med sin son, David (Will Forte) ger sig ut på en road trip som ska ta dem från hemmet i Montana till Nebraska, där en lotterivinst väntar.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: NEBRASKA

En film som får hjärtat att knyta sig
New York Film Festival - "Nebraska" bjuder på Alexander Payne i toppform, ett drama med starka karaktärer som är så sorgliga och härliga på samma gång att man ömsom skrattar och ömsom känner att hjärtat knyter sig.

Är det någon regissör som kan det där med karaktärsdrivna filmer som är både allvarliga, humoristiska och med en dos tragik på samma gång - så är det Alexander Payne. Sedan "Citizen Ruth" 1996 har vi fått följa hans väg via "Election" och "About Schmidt" till Oscarsvinnarna "Sideways" och "The Descendants", de två senaste som kom ut med inte mindre än sju år emellan.

"Nebraska" behövde vi inte vänta lika länge på, men så har Payne också haft ögonen på manuset i snart 10 år, och enda anledningen till att han väntade med att göra film av det då var att han inte ville följa "Sideways" med ytterligare en "road movie".

Den redan då tilltänkta huvudrollsinnehavaren Bruce Dern (mest känd för att spela olika psykopater och som den enda som har dödat John Wayne på vita duken, samt som Laura Derns pappa förstås) hann gå från 67 till 77 år under samma tid, något som i alla fall inte påverkade resultatet i fel riktning. För hans Woody Grant känns verkligen som en riktigt gammal, risig man.

Woody har många år på nacken och han har definitivt sett bättre tider, fast inte så vansinnigt mycket bättre om man ska vara ärlig - för redan som ung så drack han rätt friskt: "Det fanns ju inte så mycket annat att göra på en liten ort i Nebraska" som en av karaktärerna i filmen uttrycker det. Och relationen med frugan... det var väl aldrig tal om kärlek ens när de gifte sig. "Hade jag inte hamnat med henne så hade det blivit någon annan som tjatat", tycker Woody.

Nu är det i alla fall inte så mycket som kan tända livsgnistan i honom längre. Förvirrad håller han på att bli och frun och ena sonen, Ross, tycker att det är dags för hemmet. Men Woody har fått ett brev på posten som hävdar att han har vunnit en miljon, och enveten som gubbfan är bestämmer han sig för att ta sig från Montana, där de nu bor, till Nebraska för att hämta ut sitt pris. Att han inte får köra bil längre tycks inte bekymra honom och istället får poliser och andra hämta upp honom dagligen promenerandes längs motorvägen.

Till slut inser sonen, David (Will Forte, "MacGruber") att enda sättet att få honom att sluta med dessa eskapader är att skjutsa honom de 120 milen, trots att han och alla andra vet att miljonvinsten är uppenbart lurendrejeri. Far och son ger sig i alla fall iväg på en färd där utmaningarna är lika många som oväntade, till exempel förlorar de timmar på att leta efter Woodys löständer som han tappat på fyllan.

Det mest avslöjande stoppet görs dock i orten Hawthorne där Woody växte upp och hans bröder fortfarande bor. För David blir det en blick in i föräldrarnas förflutna som avslöjar mer än han ville veta.

Payne lyckas verkligen fånga det tragiska i dessa karaktärer - inte bara Woody, utan i sonen David och hans misslyckade förhållande och menlösa karriär, för att inte tala om hans Nebraska-kusiner som feta sitter på sina bakar hemma hos de uråldriga förlädrarna, för det finns ju inga jobb att få, något som inte blir lättare av att en av dem suttit i finkan. Men situationerna skildras samtidigt med så mycket absurditet och värme att det är helt okej att skratta åt dem och med dem.

Alexander Payne har i sina senaste verk haft de manliga karaktärerna i fokus, men i Nebraska har Woodys fru, Kate (June Squibb, "About Schmidt") fått den kanske färgstarkaste rollen, som en riktigt rivig gammal dam. Kate skräder minsann inte orden när hon uttrycker åsikter om Woodys döda släktingar - "Lillasystern, en riktig liten hora. Och mamman, ful var hon. Dog väl av att se sig själv i spegelen."

Det finns många oförglömliga scener som får en att skratta högt. Samtidigt är det ett både sorgligt och vackert verk - väldigt Payneskt med andra ord. Helt filmad i svartvitt för att framhäva de vackra öde landskapen i "the Midwest" och med en kommentar till det liv som många amerikaner faktiskt lever, långt ifrån glamor, rikedomar och häftiga storstäder.

På filmfestivalen i Cannes vann Bruce Dern välförtjänt priset för bästa manliga huvudroll, medan filmen nominerades till Guldpalmen, och nu på New York Film Festival har den tagits emot med öppna armar. Är det Alexander Paynes bästa hittills? Det råder det förstås delade meningar om, men "Nebraska" är absolut med och tävlar om den platsen. Det bästa med att fundera på den frågan är förstås tanken på att se om alla hans guldkorn igen för att bilda sig en bättre uppfattning.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
lindersson
Når tyvärr inte längre än en stark 2.
13881
Fantastiskt härlig, finstämd och underhållande film. Starka skådespelarinsatser, riktigt skarpt manus. Sega original till gamlingar och stela släkt- och grannskapsrelationer har nog aldrig tidigare skildrats på ett så här vackert och roligt vis.
Stoffe B
Bra film och bra skådespel. Att den var svartvit störde inte. Men jag var lite ofokuserad under filmens gång. Men en stabil 3 av 5
Visa fler (21)

Veckans populära filmer

Visa fler